Aftonbladet – 21 februari 1871, sida 2

från det tyska centralistpartiets organer framför allt Neue Freie Presse. Vi återgifva härnedan ett af de mera moderata omdömen om henne vi påträffat i de tyska tidoingarne. Det är en korrespondent till Kölnische Zeilung som skrifver fråa Wiea den 7 Februari: Om meningen med den nya ministercns utvämnande var att göra en öfverraskning, så har detta fullkomligt lyckats. Man kar med skäl påstå, att de handskrifvelser, som Wientidningarne i dag offentliggjort, ha högeligen öfverraskat alla menniskor, ty om denna ministerlista bade ingen utom de, som figarera på densamma, rivgaste aning; ja det är icke osannolikt, att icke en gång medlemmarne af den ungerska och den gemensamme regeringen voro invigda i hemligheten. Väl kunde man förutsätta, att det icke skulle bli en af författningspartiets chefer bestående ministöre, då dessa herrar så länge besinnade sig, innan de grepo sig en, att det var för sent. Det program, hvarmed den nya regeringen i dag presenterar sig, är i sjelfva verket icke nytt och, för såvidt det såsom sin uppgift betecknar försoning på författningens grundval och med författologsenliga medel. väl blott en fortsättniog af den först af doktor Berger och derefter af grefve Potocki fastställda regeringstanken. Den kejserliga handskrifvelsen till grefve HohenWart intager äfven en korrekt ståndpunkt, då den lägger vigt på att efterletva författningen, men dervid uttalar den öfvertygelsen, att det skall lyckas en öfver partierna stående minviståre att förena alla nationaliteterna till gemensam författningsenlig verksamhet. Frågan är blott, om de nyutnämnda ministrarne också verkligen besitta den grad afstatsmannaförmåga, som erfordras för en dylik uppgift. Öfver partierna stå de visserligen, så til vida åtminstone som om ingen af dem något är kändt, hvilket kunde karakterisera honom såsom tillhörande ett parti. Men den allmänna meningen torde ej vara så mild i silt omdöme om män, som till största delen tör första gången träda fram i offentligheten. Presidenten i kabinettet och tillika inrikesminister, Karl grefve Hohenwart, var förut ståthållare af Österrike, till hvilken post d:r Giskra såsom inrikesminister kallat honom, icke till de liberales belåtenhet, ty de beskylla grefven för klerikala tendenser. Justitieministern d:r Habietenik, en böhmare till börden, var ännu för några år sedan privatdocent i civilprocessen vid härvarande universitet, kom derefter såsom ordinarie professor till universitetet i Prag för att helt nyligen erhålla en profession i civilrätt vid härvarande juridiska fakultet. Om hans politiska tänkesätt är ingenting bekant, då han icke en gång deltog i det akademiska lifvet; i sitt fäderneslands nationalitetsstrid höll han icke med något parti och blef derföre hvarken af czecherna eller af tyskarne synnerligen bemärkt. Den nye kultusministern d:r Schaeffle torde vara bättre bekant i Sydtyskland än här, då ban kallats hit från Tubingen såsom pröfessor i nationalekonomi, utan att särdeles mycket motsvara den förhoppning, man gjort sig om honom. Såsom redaktör af sin veckoskrift Der Oekonomist gjorde han sig bemärkt genom en följd af mycket bittra personliga anfall mot grefve Beust. Undervisningsministern Jirecek, lika. ledes böhmare till börden, har i ungefär 20 år tjenstgjort i det departement, hvars chef han nu är. Han gäller att vara en auktoritet i den slaviska filologien och fornkunskapen — hans svärfar var den berömde slavisten Safarzik — och har under de mest olika misisterer som oftast varit referent för folkskoleväsendet och den grekiska kultens angelägenheter. I Böhmen står han ej på god fot med czecherne och är mindre än likgiltig för tyskarne; inom embetsmannaverlden har man inga synnerliga egenskaper att berömma honom för, på sin höjd för en viss förkärlek för konservativa ideer. Generalmajor von Scholl, den nye landtförsvarsministern, är en militär med hög vetenskaplig bildniog och var utmärkt i sin förra befattning såsom direktör tör fortifikationsväsendet och dylikt. Föga spår till initiativ och evergie har han dock hittills visat. Finansministern baron Holzgethan är den ende medlem af det gamla kabinettet som stannat qvar i embetet. Denna miviståre skall pu viea, huravida den är sin mission vuxen, en misrion, som är så mycket svårare, som man icke från något håll går den till mötes med förtroende. Ryktet, att grefve Beust begärt afsked, dök iåter upp i dag. Det har möjligen uppkommit dergenow, att han sannolikt icke med sitt råd bidragit att åstadkomma denna lista. För närvarande befioner sig rikskanslern ännu på väg från Pest till Wien, och det är ej troligt att han skyndat hit endast för att bekräfta detta rykte.n Om den af Bismarck påyrkade nya gränssen mellan Frankrike och Tyskland yttrar Neve Freie Presses miiitärförfsttare sig på följande sätt: Den nya gränslinien går från Luxembourggränsen ötver Esch söderot melIsn Audun och Fontenay och löper vidare söderut förbi Briey, så att bondgårdarne Moskwa och Leipzig, valplatserna vid Mars la Tour och Gravelotte samt Gorze komma till Tyskland. Vid Thiancourt tager gränsen en mera östlig riktning, går öfver Moselle norr om Pont å Mousson, derpå längs öfre Seille norr om Nameny, Champeroux, Einville och Biamont och söder om Delme, Chateau BSalins, Bic, Moyenvic, Marsal, Bourdonnay, Rechicourt och Lonrguin till Vogesernas rygg i närheten af Schirneck, från hvilken punkt departementen Bas-Rhins och Haut-Rhins gränser bilda den nya tyska riksgränsen. Det är möjligt, att gränsen veeter om Belfort framskjutes till floden Allaine, och att Montbeliard indragesi den nya gränsioien. Följer man denna på kartan, så skall nan finna, att hon från Ballon dAlsace till närheten af Savernesävkningen följer Voseserpas rygg, men dock skjater fram i söIra och norra delen af denna linia. Öfre och nellersta Vogeserna äro på grund af sin höjd, sin formation och sin vegetation icke lätt illgänvgliga för militär och således lätta att i sina särskilda delar försvara. — De bilda l