Aftonbladet – 20 februari 1871, sida 3

Snällposten i Malmö yttrar med afseende på försvarsfrågan följande: Huru knotade man ej, då adel och prester satte sig emot representationsförändringen och länge. undansköto densamma, ty man fanndet obilligt att, för det att en del af nationen uppenbart förlorade en ej ringa del af sin politiska makt, den derför skulle hindra en friare statsförfattnings in-: förande! Här gällde det dock ej vår yttre sjelfständighet, och ett uppskot med reformen satte icke vårt vara eller icke vara på spel. Nu är, det åter en del af nationen, som af ålder burit indelningsverkets bördor, gom, om dessa ej ovilkorligen samtidigt borttagas eller lindras — rättmätigbeten häraf vilja vi nu förbigå — hota med att Afventyra hela vår politiska tillvaro såsom ett fritt folk. Hvad namn ett sådant sträfvande än må kunna få, ädelt och patriotiskt kan det aldrig komma att kallas, och inga välsignelser skulle blifva frukten af dylika sträfvanden, om de — mot all förmodan — skulle krönas med framgång. Nej, må man, huru mycket man behagar, sträfva för en jemnare fördelning af alla bördor; må man ifrågasätta indelningsverkets totala aflösning, om man så vill — men dessa frägor få ej vara annat än af en sekundär beskaffenhet, då frågan gäller att landets försvarslöghet skall afhjelpas, och de få icke ett enda år uppskjuta en ny armåorganisation. Ingen kan mera än vi önska, att all rättvisa skall vederfaras alla, och att alla de bördor som kunna lindras måtte minskas, men såsom rent af statsupplösande skulle vi anse alla yrkanden att göra dessa tvenne sekler gamla bördors afhjelpande till ett vilkor för vår gjelfständighetg bevarande. Det är detta, de egna intressenas sättande i första rummet, fosterlandets och mensklighetens i det andra, som utgör vår tids olyckor. Det är dessa läror, som skapat 1870 års afskydda statskonst, som har till lösen att blott tänka på egen säkerhet och egna fördelar, och det är samma läror, som likasom en olycksbringande Nessusklädnad förlamat nationens krafter och förqväft deras bästa patriotiska känslor. Äfven vi ha haft medel nog till alla sådana företag, af hvilka enskilde kunde hemta materiel vinning, men ej sällan ha de saknats, då andra högre frågor skulle finna en nöjaktig lösning. Medel till byggande af skolor för det uppväxande slägtet ha varit svåra nog att finna, der medel till lyxens Lefrämjande ej saknats, Det är denna bedröfliga ståndpunkt, söm vi nu måste för alltid lemna, i det vi underordna alla engkilda intressen under det allmännas, och visa, att vi ej allenast äro, utan äfven fortfarande förtjena att vara ett fritt och oberoende folk. Ty det allra säkraste stödet härför har dock hvarje nation i dess medborgares lefvande och okufliga patriotism, hvilken ej vet af några gränser för alla de uppoffringar, som värnandet af landetg frihet och oberoende täger i abspråk.s I Carlshamns Allehanda skrifves bland annat; Den stora förtröstan, som hela landet satt till riksdagen att denna lifsfrågamåtte lösas på ett sätt, som länder fosterlandet till sann båtnad, är på väg att förvandlas till djup misströstan. Utgången af valet till ledamöter i försvarsutskottet synes visa att man önskar frågans möjliga minsta utredning, för att få den underordnad andra in tressen, der fosterlandet drager lott med den enskilda lumpenheten, för att möjligen få ut det kortaste strået. Men detta är ju icke något ovanligt — det tyckes numera höra till riksdagens inre historia. Det behöfves i sanning att den allmänna opinionen skyndar att taga frågan i sin vård till fosterlandets hägn mot egennyttiga beräkningar, inför hvilka alla medel äro lofliga, endast de leda till ett afsedt enskildt syftemål, — Sölvesborgsposten, Helsingborgs Tidning, Enköpings Veckoblad oci Ölandsbladet uttala sig med mycken skärps emot de sträfvanden, som gå ut på att under hvarjehanda förebäranden undanskjata lösningen af försvarsfrågan vid denna riksag. send RRD