Aftonbladet – 20 februari 1871, sida 2

Vincent Jog. Man får lof atttaga honom på rätta sidan. Bäst vore att söka honom nu, han har visst nyss spisat middag och då är han vid godt lynne. Mr Vincent Yorke yttrade detta mera som en anledning att blifva Roland qvitt, än af öfvertygelse att han skulle lyckas. Han hade emellertid rätt uti att sir Richard efter middagen brukade vara vid sitt bästa kynne, ehuru det sannolikt föga skulle bjelpa hvad Rolands sak angick. Denne tog honom likväl genast på orden. Jag gär straxt, sade han. Jag är dig högst förbunden, Vincent. Nå, du skall gifta dig, hör jag? Ja, svarade Vincent med förnäm köld. Jag önskar dig hjertligt lycka, återtog Boland och tryckte varmt den hand, som något motvilligt räcktes honom. Jag hoppas hon måtte göra dig lika lycklig som jag vet att någon annan skall göra mig. Farväl, Vincent. Vincent nickade till afsked och tänkte att Roland med alla sina fel ändå var en god gosse. Utanför stod ett åkdon. Roland i sin ifver och brådska var nära att hoppa upp deri, då han i tid erinrade sig att hans ficka var tom. Det gjorde ej BR skilnad hvad tiden beträffade, ty den fart hvarmed han fortsatte sin väg kunde nog täfla med hvilken hyrvagn som helst — och den häftiga riogningen på sir Richards port vid Portland Place borde ha ingifvit portvakten den öfvertygelsen att elden var lös. Porten öppnades genast, som om man väntat någon. Att det emellertid ej kunde vara Roland, syntes tydligt af betjentens förvånade utrop: : : Ni är inte doktorn? Nej, det är jag visst inte, men släpp mig in, Jag är mr Roland Yorkex