Aftonbladet – 18 februari 1871, sida 3

FR Annan nn Ny dansk och vorsk litteratur. TIL I vär förra uppsats med anledning af Den danske boghandels historie af C. Nyrop följde vi författaren fram till Ludvig Holbergs tidehvarf och sågo att boktryckning och bokhandel vid denna tid börjat taga rätt god fart, ett förhållande fom efter den oinskränkta tryckfribetens införande (1770) urartade till en hög grad af sjelfsvåld. Wäre ich nun nicht kranpk! — skref den i danska bokhandelns historia mycket bekante professor Johan Clemens Tode, då censuren blifvit upphäfd — jetzt giebt es was fär die Herren Buchhändler zu verdienen. Och der funnos många som begagnade sig af konjunkturerna. Den ena skriften uslare än den andra utgafs utan ringaste betänxande, och personer med det mest förstörda renommå uppträdde utan anstöt som litteraturens målsmän. Icke blott den missbrukade konunpgamakten och andra någorlunda berättigade föremål för satir togos till utgångspunkt för de mest hätska och skandsalösa antall; med ett visst raseri angrep man allt — både fosterlandskärlek, religion och heder. Man vet ock, att redan före Struenses fall en reaktion inträdde och att en inskränkning i tryckfribeten redan inom ett år blef genomförd, men om det oerhörda tvång, som efter styrelseformens förändring gjorde sig gällande, kan man nu knappt göra sig en föreställning. De mest oskyldiga saker måste sägas under förblommerade uttryck, liknelser, ssgor och dylikt, för att ej strykas af censuren och Gammeltorv, der polismästare Fedder i sitt högsäte med en vink kunde sätta hela danska parnassen i skakning, kallades icke utan skäl Geniets Gehenna,. En boktryckare i Helsingör blef 1799 stäld under laga tilltalianledning af följande avertissement i den tidning han utgaf: I dag den 30 Juli vid middagstiden red det så kallade engelska konstberidaresällskapet i full ståt med turkisk musik igenom staden, hvarvid en del af invånarne blefvo icke obetydligt förskräckta, ty man trodde att ryssarne gjort landstigning och med klingande spel kommo att taga staden i besittning och lägga beslag på befolkningens kassor., För denna oförargliga notis ädömdes boktryckaren 200 rigsbankdalers böter, rättegångskostnaderna oberäknade, och det tyckes i allmänhet som om trycktvånget i Danmark vid denna tid varit större än till och med hos oss under Gustaf IV Adolfs och bofkansleren Zibets regemente, och lätt begripligt är att sådana män som Peter Andreas Heiberg och Malte Conrad Bruun blefvo landsförvista. Under dessa besvärliga förhållanden grundlades den Gyldendalske bokhandelsfirman. Sören Gyldendal, denna firmas stiftare, var född i Jylland 1742, genomgiek lärd skolan i Ålborg och kom 1766 till Kjöben havn, der han blef välbeställd student och flera år bortåt deltog i det akademiska lifvet, försvarade latinska disputationer 0. s. v. Redan under sin skoltid hade han emellertid sysslat med bokförsäljning — en äldre vän i Kjöbenhavn sände böcker till Ålborg, dem Gyldendal omsatte och 1770 öfvergaf ban den akademiska banan för att egna sig uteslutande åt bokhandeln. Troligen är det hans förtjenst, att litterär verksamhet snart nog åter bragtes till anseende, och redan från början synes han ha förstått att göra sig oberoende af de tyska bokhandlarne, som vid denna tid temligen enväldigt herrskade i Danmark. Den första katalog man känner öfver Gyldendals förlagsverksamhet är från 1782 och upptager, i motsats till hvad förut varit förhållandet, hufvudsakligen danska arbeten; den bekante teologen Balle synes ha varit en af de första, hvilkas arbeten Gyldendal förlagt (första samlingen af Balles Gudelige taler utkom 1771) och ehuru förlagstörelsen till en början drefs i en ganska anspråkslös skala, hade emeilertid danska författare i Gyldendal en förläggare, som de med trygghet kunde vända sig till. Redan 1782 säger Tode i en skrift Om typografien i Danmark; När egde Danmark en sådan nationel bokhandlare som Gyldendal? Hur mycket har icke blifvit utgifvet af denne ärans man, som förenar de insigter och den smak, som göra en litteratur heder, rced den spekulation, som karakteriserar den verklige köpmannen. Af det som utkommit i dessa sista 6 åren har han låtit trycka det mesta, men kan välnågon klarseende och rättsinnig man göra någon anmärkning mot dessa pressens alster. Gyldendal dog 1802, efter att ha förvärfvat mycken rikedom och mycket anseende, Hans efterträdare i firman, Jacob Deichman, synes ha egnat mycket intresse äfven åt Sveriges och Norges litterätur, och bland annat som vi ha honom att tacka för är en ur hans skola utgången elev, bokbandlaren Gleerup i Lund. Svenska bokhandeln synes på 1700-talet ha stått på mycket svaga fötter, och uti ett i Stockholm 1756 utgifvet Tal om bokbandeln i Sverige, af C. F. Mennander, uttalas ett beklagande deröfver attingen-svensk uppfostrades för denna handelsgren; men äfven ett godt stycke in i bittonde seklet var det litterära intresset i vårt land mycket ontbildadt och bokhandelsrörelse i nyare tiders mening npästan okänd. Ännu 1832 skrifver Reuterdahl, i en uppsats om det teologiska studiet i Lund: Vi känna prester, hvilkas hela bibliotek består af en svensk bibel, psalmboken, handboken för det kyrkliga ceremonielet, några postillor och några för längesedan föråldrade och glömda skolböcker. För få år sedan visste man knappt att en utländsk RA ro no a