Aftonbladet – 15 februari 1871, sida 3

igen andan och komma öfver till de våra, hade det ingen nöd. Huru desse redan kunnat retirera så långt tillbaka, var oförklarligtaför mig; jag förbannade deras brådska, men hann ändtligen så långt, att jag kom in i ett par bataljoner mobiler, som i den bedröfligaste oordning drogo sig till baka. Allt kommando hade upphört, jag såg icke en enda officer försöka åstadkomma ordning. Utan vapen och utmattad, som jag var, rycktes jag med ett stycke tillbaka, men då kom en dragon sprängande efter oss med order att vända om: det var ju ingen fara, hvad sprungo vi för? Vi gjorde tveksamma halt. En underofficer tog till ordet, skämde dugtigt ut oss, och omkring två tredjedelar af mobilerna gjorde helt om och gingo åter fram. Jag var nog lycklig att kort derefter förmå en sårad chasseur att lemna mig sitt chassepotgevär, och då jag föredrog att följa med en trupp marinsoldater, som i språng kom landsvägen framåt från S:t Quentin, lemnade jag mobilerne. Om desse sedermera gjorde sin pligt, kan jag icke säga. Med marinsoldaterna ryckte jag fram till anfall mot en by ytterst på vår högra flygel. Vi understöddes af chasseurer och linietrupper, hvilka, alltefter gom vi störtade fram, blandade sig med oss i en brokig skara. Detgick som en dans att taga byn;: den måste icke ha varit starkt besatt; vi förlorade blott några få man; jag såg endast 2 eller 3 falla. Innan vi hunnit fram till det första huset, flydde preussarne hufvudstupa utåt den breda gatan, tyvärr mycket fortare än vi kunde följa efter; de äro ju alltid i striden fria från packning. Jag var med om att i ett hus taga ett halft tjog fångar. De gjorde icke das grosse Vaterland mycken heder; på knä och med armarne om våra ben bådo de om pardon. Bon Franzos — Pprisonnier — bon Franzos — hade de alla lärt utantill. Jag gaf mig i samtal med flere af dem, de voro berlinare allesammans. I andra ändan af byn fattade vi posto; det var idel lekverk att slåss här, väl betäckta, såsom vi voro, bakom träd och hus. Fienden hade kastats ett par tusen alnar utanför byn, och blott en enda gång försökte han rycka fram; men när han kommit oss ett par hundra alnar närmare, gjorde han helt om igen. Striden stod här stilla hela eftermiddagen; ett batteri riktades mot vår ställning, utan att det dock gjorde oss synnerlig skada; en enda granat träffae ett träd och kreverade bland oss; resten sprang sönder långt inne i byn. (Forts.)