Aftonbladet – 15 februari 1871, sida 3

i respondens från Lille, har i ett nytt bref till ? I sina anhöriga i Kjöbenbavn skildrat sitt deltagande i striderna den 18 och 19 Januari. ; Brefvet, som är dateradt Cambrai den 22 Jan. och meddelas af Fedrelandet, är som en a I trogen målning af tillståndet inom denna arrim6 af i hast uppbådadt ungt manskap af det stora intresse, att vi, oaktadt dess längd, q anse oss böra återgifva det i sin helhet. Det 1 jär af följande lydelse: a) Jag skall gå några dagar tillbaka i tiden och n I berätta om den del jag tog i bataljerna den 18 och , (19 Januari. En omständlig beskrifning af dessa t Istridsdagar får du icke vänta, det skulle vara omöjr ligt att meddela en sådan; finns det någon, för I hvilken detta är svårt, så är det just soldaten, som är för mycket upptagen af sina egna bestyr, för att ha ögon för hvad som sker omkring hHonom. På morgonen den 18 Januari kl. 6 afmarscherade general Robins kår, till hvilken voltigörerna alltid ha hört, från en by med namnet File. i) Marschen gick i sydostlig riktning; det sades, att I vi hade långt att marschera. KI. 11 började vi g i höra kanondunder i söder; vi närmade oss den , Isåledes i sned riktning. Kl. 1 gjorde kåren halt -i en by, hvars namn jag icke minnes; man trodde, tjatt vår närvaro icke behöfdes på stridsplatsen; det i gick allt väl, ehuru det föreföll mig, att dånet af f )kanonskotten hade dragit sig mot norr, och att så.Iledes fransmännen möjligen retirerade. Proviant skulle nu utdelas åt kompaniet: vi hade ännu icke fått någon mat den dagen. Länge fingo vi likväl icke lugn; en half timme derefter blåstes: Sac au dos och mot vanligheten voro voltigörerne färdige på ett par minuter och mottogo med hurraIrop generalen, som red utåt linien. Annu återstod en mil att tillryggalägga, innan vi kunde komma att deltaga i striden. Det gick temligen långsamt öfver en mark, som var svår att komma fram på och der man i den feta franska jordmånen sjönk ned nästan till knäna; flere hade redan tappat sina skor. Ju längre vi avancerade, desto talrikare blefvo Idde med sina barn och sin egendom flyende bönIderne. Man såg sårade eller utmattade soldater med uniformer, som voro oigenkänliga af smuts, draga sig ur striden; de blefvo i förbigående plundrade af voltigörerne på de patroner, de hade qvar. Inne i en skog fick man äfven se flyende; en kavalleritrupp satte efter dem för att tvinga dem att återvända; det var nemligen mobilgardister, som föredrogo att hålla sig på behörigt afstånd från hvad man kallar lifsfara. Väl ett par tusen alnar från de franska reserverna passerade vi generalen, som bad oss skynda så mycket som I möjligt — man väntade oss. Ater höga glädjerop, loch det bar af efter bästa förmåga. Kl. !,4 uppnåddeävi spetsen på den sista backe, som hittills hade hindrat oss att se hvad som försiggick. Stridsplatsen låg nu framför oss; såvidt jag kunde se, sträckte den sig en mil eller half annan i sydostlig och nordvestlig riktning; en by i den franska linien och två i tyskarnes voro skjutna i brand. Fransmännen hade nästan alla sina stridskrafter i elden; huru det förhöll sig hos fienden, vet jag icke, blott att han hade åkt upp med dubbelt så stort antal kanoner. Att vi icke under dagens Jopp hade avancerat, upptäckte jag tyvärr genast här; allt antydde, att vi förut hade försvarat en mer framskjuten ställning. Kulorna började här hvina omkring öronen på oss; vi formerade en lång kedja af hela bataljoner och ryckte fram. Ett par hundra alnar från den stridande franska linien gjorde vi halt och stodo här en timme utan att kunna skjuta; gevärskulorna pepo lusteliga omkring öronen, och granaterna kreverade både framför och bakom oss. Voltigörerne stodo dock oklanderligt; men såvidt jag förmärkte, förlorade vi icke heller en enda man, Det hade nu blifvit mörkt; man såg blott elden från de brinnande byarne och från kanoner och gevär. Ändtligen ljöd kommandot: Voltigeurs en avant!; vi ryckte upp i främsta linien och började skjuta; den gången skulle dock mitt patronkök icke bli läns, ty 5 minuter derefter skallade signalen: Elden upphör! Jag hade skjutit ett enda skott, vid det andra hade jag varit nog qvick att sticka in patronen bakfram i pian. Preussarne hade redan upphört med sin eld. oltigörerna drogos tillsammans i kompanier; jag trodde det gälde att rycka fram eller åtminstone att kampera på det slagfält, som vi tycktes ha försvarat. Tyvärr icke, vi marscherade ungefär samma väg tillbaka, som vi kommit dit på. Jag tröstade mig likväl med, att vi blott skulle tåga till närmsta by, på det att vi trötta voltigörer skulle få tillfälle att hvila ut till nästa dag. Åter misstag! Vi marscherade och marscherade; på Carlavagnen såg jag att vi gingo i vestlig riktning; först kl. 11 gjorde vi halt i en by ungefär en half mil från St Öuentin, der vi blefvo inqvarterade och snart sofvo sött. Så slutade den 18 Januari för mig; jag hade för första gången varit med i en större batalj, och jag tyckte mig vara en mycket betydligare storhet än jag varit dagen förut. Jag hoppades, att det hade gått någorlunda väl för fransmännen, och att orsaken till vår långa marsch från stridsplatsen blott låg i en eller annan slug plan, som skulle bära segers frukt nästa dag. Denna tycktes komma mycket lugnt. Först kl. 9I slogs appell, och jag har en förmäten anig, att det sena klockslaget hufvudsakligen kom sig deraf, att herrar officerare voro lika trötta som herrar voltigörer och önskade få stanna i sängen så länge som möjligt. Vid pppellen underrättades vi att den proviant vi icke hade fått i går, kunde vi hemta kl. 12; eljest var ingenting att göra, vi kunde gå hvart vi ville, så länge. Den kära maten fingo vi dock icke heller den dagen; kl. 10 hördes kanonskott, och i väg måste vi ögonblickligen. Vi voro de första, som ryckte ut, och efter en fjerdedels lieues marsch kommo vi till toppen af en backe, der en enda dragon stod som förpost. Han trodde sig ha sett fendtliga förposter till höger. Två kompanier formerade kedja, och efter dragonens anvisning gvängde vi af ill höger och avancerade raskt framåt. Kort derpå upptäckte vi täta fiendtliga kedjor på toppen af nästa backe; det kommenderades halt, och ehuru preussarne ännu voro omkring 1500 alnar ifrån oss, började vi dock att gifva eld. Straxt derefter slogo do första kulorna ned bland oss; vi vorp knappt ännu inom preussarnag skotthåll; att säledeg äfvån reusgarne skjuta på långt håll såg jag här, VoltiBrum, en avant ! ljöd det åter. Jag hade knappt ätt tid att glädja mig öfver, huru vackert och regelmessigt vi ryckte fram, då signalen vretirez, ljöd utåt liuien, Jag insåg icke hvarför och tillät mig bli temligen förargad öfver dylikt narrverk. Då vi retirerade ned ien djup hålväg och uppför on brant sluttning, uppstod oordning i vår lni6; åe fiesia komma. teriligen fort uppför sluttningen kd mindre hastigt, möjligen derför att ja cke skyndade mig; preussarne följde hastigt efter, Allt tycktes gå temligen bra; men att jag kommit efter vår retirerande linie såg jag, då ja Fppnådde toppen af höjden, samt att en lucka hade uppstått i vår kedja. framför mig. De flesta voltigörerna droga sig skyndsamt åt höger; men då jag nun mig se min kapten med ett Ho boldater till venster, gick jag den Jägen gifvande mig god tid och oupphörligt görande helt om för att skjuta. Att jag ännu var temligen omogen i fält skulle jag snart få erfara; jag hade ännu ej lärt mig att lägga märke till hvad som försiggick omkring mig. Hittills hade jag blott sett fiender bekom mig; dem var det ingen! farg för, tycktes det mig. Litet förundrad, men tillika behagligt äfyorraaka her Jag derför, då jag upptäckte fyra preussare tillsammans med kaptenen, två löjtnanter och eft halft tjog soldater; jag förstod ej rätt, huru vi redan hade kunnat taga fångar, Ännu mer ötverraakad blef jag, då en af de preussiska soldaterna kom fram till mig och ryckte mitt gevär ifrån mig. Jag upptog det godmodigt och tänkte, det var mig en rask preussisk fånge, börjande tala tyska med honom och höll tillgodo med hans skämt; men mitt gevär villa khan icke gifva mig tillbaka, och han förtför att vara temi gen strä, uttalande orden: Caput — cammerat Raa ÖNA Dictta handa famn få. nn