Aftonbladet – 15 februari 1871, sida 2

Tidningsöfversigt. Tidningen Kalmar innehåller följande ledande artikel: Ställningen tyckes emellertid vara följande. Regeringen har utan tvifvel begått ett misstag, då den framlade sitt armborganisationsförslag, utan att derjemte antyda, att detsamma blott äsyftade en öfvergångsform, hvilken så småningom skulle gifva plats för en organisation, som i alla sina delar vore bygd på folkbeväpningens grundsats, hvilket åter nåturligtvis förutsatte möjligheten af det allt mera impopulärt blifna indelningsverkets aflösning på skäliga vilkor. Vi äro nemligen öfvertygade om, att största delen af dem, som anslutit sig till regeringens förslag och ansett sig böra antaga vår indelta armå som folkbeväpningens stamtrupp, gjort detta, dels emedan nämnde förslag icke åsyftade en nyskapelac, com erfordrade lång tid, utan en organisation af ett redan gifvet, hvilken omedelbart kunde sättas i verket, och dels emedan vårt folk vore för fattigt eller måhända alltför ovant vid uppoffringar, för att i detta nu skaffa sig något bättre. De varma sympatierna för indelningsverket som en nationel inrättning torde hyllas endast af ett fåtal, och hos mer än en torde dessa känslor hädanefter komma att betydligt svalna vid tanken på att vår indelta armå hufvudsakligen är sammansatt af en enda samhällsklass, hvars representanter för närvarande beherrska andra kammaren. Följden af detta regeringens missgrepp visar sig redan deruti, att landtmannapartiet vid riksdagen, seden det lärt känna sin numeriska styrka, icke ens tycks ifrågasätta möjligheten af en försoning eller med andra ord möjligheten af indelningsverkets aflösning mot billig ersättning, hvarpå såväl försvarsutskottets tillsättning i andra kammaren häntyder, som ock den omständigheten att icke mindre än 60 medlemmar af landtmannapartiet redan — d.v. s. mnan ens nåvon öfverläggning inom utskottet eller riksdagen förekommit — med sina namn-underskrifter förbundit sig att stå och falla med det Mankellska förslaget, som utlofvar indelningsverkets efterskänkande inom 15 år. På denna liberala fordran, framställd af Sveriges hemmansegare-aristokrati i förbund med radikalismen från Stockholms operakällare, skall troligen den öfriga delen af riksdagens representanter svara: att om också landets förmögnare eller bergade samhällsklasser, dess industriidkare, större egendomsegare, embetsmän och handlande skulle vara benägna att för fosterlandets skull åtaga sig de bördor, som denna dyrbara skänk skulle förorsaka dem; så finns det dock åtskilliga hundra tusen svenska medborgare runder streckei, mindre handtverkare, arbetare i stad och påland, på hvilkas redan tillräcklyt tyngda skuldror tamma stänk också stulle återfalla under form af firökade direkta och indeIrcka skatter; och då dessa svenske medborgare till största delen icke äro representerade på riksdagen 1871, utan vi skola bevaka äfven deras intressen, så kuuna vi icke antaga hvarken den rad:kale hr Mank: Bs ell:t den något mindre liberale br Svea Nilssons i Österslöf armborganisatiope förslag,. Och härmed befinna vi oss åter på samj ma ständpuskt som en gång förr: Riksdagens förI sta kammare och minoriteten i den andra tvingas att förkasta hvad den senares majoritet förfäktar. Och det svenska folket ser sig än en gång utkastadt som ett värnlöst byte för en hvar ivkräktare i öster eller söder, som vill göra sig den mödan att utsträcka sin hand efter dess land, dess ära eller frihet, och måste inför det beklagande eller ironiskt hånleende Europa bekänna, med hjertat svällande af tarm och blygsel, att det vill men icke får försvara sig. Och hvem hindrar det? Är det en absolutistisk regering, en i medeltidefantasier försjunken adel, ett ljusskyggt presterskap, en penningdryg aristokrati? Eller lider folkets märg och kärnaaf förruttnelse; har den svenske I bonden sjunkit så djupt, att han glömt hvad ban lär skyldig sitt fosterland? Intetdera. Den makt, der hindret ligger, är ingen annan än samme mäk.Itige herre som för den ärlige, svenske bonden i ledband genom att qvarhålia honom i råhet och okunnighet; som svälter och pinar skolmästaren och auser torparen och backstugusittaren föga HN bättre än ett osjäligt djur; som förestafvar socken . stämmelsebesluten, genomdrifver prestoch klyc 1 karevalen och utreder bondens bo, sedan ben förut I ruinerat honom genom processande: om i hvilket ögonblick som helst än en gång skulle vara färdig att släppa lös bränvinsfaden öfver land och rike; som anser folkupplysningen som det sista onus, hvilket i tur och ordning, nästefter grundskatterna och roteringen, skall utan ersättning aflösas från jorden,; — denne mäktige herre är, med få ord sagdt, icke bonden, utan hans plågoris: bondaristokraten och bondadvokaten. Och om det nu vore sammamakt, som beherr, I skade majoriteten inom riksdagens andra kammare och medelst denna Sveriges öde; så torde man hafva skäl till frågan: Är det månne det svenska folket, som representeras af 1871 års riksdag ? Dock — låt försvarsfrågan falla; men innan många månader förflutit skola vi då, om det ännu finns någon lifskraft qvar hos den svenska nationen, få upplefva en ny riksdag -lagtima elier urtima — der icke försvarsfrågan, utan en annan fråga står som den brännande och den främsta på dagordningen, och denna skall blifva: Den politiska och kommunala rösträttens utsträckning så långt att grundlagens bud må blifva verklighet, och svensk rikedag hädanefter må komma att representera det svenska folket. N Låt försvarsfrågan falla — och hela skaran af dessa aktningsvärda, men alltför försigtiga politici, .) som hitti!ls trott, att sistnämnda spörjsmål endast I hade sin plats på Åhlstensmötenas program, skola få sina ögon öppnade och inse att dena fordran icke blott betecknar det mål, åt hvilket hvarje på medborgerlighetens grundsats bygdt statsskick med historisk och logisk nödvändighet pekar, utan derjemte betecknar det stog, saom måste tagas snart, såvida vi vilja rycka styret ur händerna på den rotehållaremakt, som nu hotar att beröfva 0ss Europas och vår egen aktning och låter det svenska statsskeppet drifva vind för våg mot det ryska storfurstendömets eller den preussiska vasallstatens bränningar. Eller tro vi måhända att målet för den sambällsutveckling, som håller på att insmälta den bästa delen af vår fordna stormodiga högadeln i medborgerlighetens märg och blod; som lyckata skilja kyrkan från politiskt inflytande och hänvisa den till dess rätta verkningskrets: som drifvit tredje ståndeta aristokrati att, ställa sig i spetsen för ståndarepresentationens omstörtning: tror man kavhända att denna utvecklings mål är att sjunka i armarne på en fjerde ståndsaristokrati, på hvara icke blanka vapensköld bånler mot oss den mustiga devisen: Egennytta, Sjelfviskhet och Råhet? Befria alltså det politiska lifvet från den tvängströja, som ännu ligger inväfd i valrättens bestämmelser; sätt vapen i händerna på vår ungdom stålsätt dess muskler och låt dess hjerta vidgas -I andra känslor än dem, som födas vid hemlexan och :i skoldammet; kasta vår folkundervisning med kraft in på den rätta bapan och låt den icke längre förblifva hvad dan hittilla varit on Iravmnvenmiag ee i