Aftonbladet – 14 februari 1871, sida 2

— Professor v. Dibens tredje föreläsning, som hölls i går afton, hade till ämne ganggrifterna, dessa märkvärdiga, af sten uppförda och med jord täckta grafkamrar, hvilka till stor mängd törekomma i södra delen at vårt land. Underliga sägoer ha om dem varit gängse. Folktron har vetat tala om lågor, som lyst öfver dem om nätterna, och om stora skatter, som skulle vara gömda uti dem. Först i våra dagar ha de blifvit föremål för vetenskaplig forskning. Historieoch antiqvitetsakademien har låtit undersöka dem. Undersökningarne företogos under professor Nilssons ledning. En bakom katedern anbragt tafla töreställde ett särdeles storartadt monument af detta slag, den s. k. Ragvaldshögen i närheten af Falköpiovg. Dessa gänggrifter bestå i allmänhet af en kammare i rektangulär form i riktnpinger från norr till söder och vinkelrät mot denna i öster en gång af sämma form. Väg garne bildas af ojemna, klumpiga stenar, taket at stora, tydligen med konst sprängda stycken af gråsten. Den sannolikaste. förklaringen öfver sättet för denna sprängning har gilvits af konovg Fredrik VII i ett at honom utgifvet arkeologiskt arbete, En skåra uthöggs på längden. Stenen upphettades och kilar indre fvos. Gänggrifterna tillslöts med en stendörr. Dessa byggnader äro ofta kolossalt stora. Ragvaldshögen håller 57 fot på längden och 45 på bredden. Föreläsaren har uppmätt en af 260 fots omkrets. Ice äro betäckta med jord ech ofta bevuxna med träd och buskar, i Skåne vanligtvis med hagtorn, längre i norr med rönn, i sydligare land med idegran -— allt fordom heliga växter, hvilka sannolikt blifvit ditplanterade, dock icko af uppbyggarne, utan i en långt senare tid. Då man på fria fältet ser en sådan byggnad med dess öfverskjutande takkanter, tänker man ovilkorligen tå ett boniogshus, och så har man äfven, åtminBtone till en del, uppfattat dem, men enligt föreläsarens öfvertygelse fullkomligt oriktigt. Ea sådan bostad skulle ha varit abeolut mörk och utsatt för stark fuktigbet. De, som uppförde dem, måste ovilkorligen med mycket mindre möda kunnat skaffa sig vida behagligare bostäder. Man finner här aldrig något rökfång eller sotad ås. Menniskoben finnas här i stör mängd, ofta i flere lager ofvanpå hvarandra, skilda af lager af jord och sten. Liken måste ha legat tätt sammanpackade. De måste ha nedlegts i en sittande, nedhukad ställning, såsom synes af skeletter, hvilka bibehållit sig hela. HFöreläseren visade ett sådant. Han har i en gånggrift räknat 154 skeletter och tror att man tryggt kan fördubbla detta antal emedan man kan antega att ett annat lager fanns inunder och de unga, mindre ntvecklade skeletten förmultnat. Dessa gånggrifter måste ha varit gemeassmma för hela stammar. De fynd man i dem fuonit äro i allmänbet temligen torftiga och kunna ingalunda täfla med de schweiziska pålbyggnadernas, hvilket äfven är helt naturligt, då de förra endast voro grafvar, de senare boningar för lefvande menniskor. Af växter har man här icke funnit några spår och af djur i allmänhet blott tänder och fragmenter af refben m. m. De vilda djurslag man fännit äro björa, varg, räf, bjort, rädjar, och de tama, hund, häst, svin, får, 0ox2. Häst och får äro af små racer, det senare af samma slag, som i de schweiziska pålbyggnaderna. Ioga utdöda djurarter förekomma, hvadan dessa monumanter måste vara från en jemförelsovis sen period. Prydnader af bernsten förekomrsa, hvilka genom handel måste ha kommit hit. Redskapen äro älla af sten och ben, Endast en bronsknapp har upptäckts af hr Montelius. I Sverige ha, enligt en af hr Montelins uppgjord förteckning öfver 29,000 föremål af sten blifvit funna, bland dem öfver 24,000 endast i Skånadb och ett ringa antal i Norrland. I Lappland har endast ett stenredskap blifvit fonnet, nemligen en mejsel af skiffer. Man har intet säkert bevis på att stenåldera någonsin funnits norr om de stora sjöarne i mellersta Sverige. Det nordligare landet är senare befolkadt. Gånggritternas folk kan icke ha lefvat blott af fiske eller boskapsskötsel, ehuru de idkat bådadera, hvilket synes af deras metkrokar och ljoster och de funna lemningarne af tamdjur. Den täta befolkning, om: hvilken dessa grafvar vitna, förutsätter äkerbruk. Att detta folk begagnat cerealier, synes äfven af de starkt nötta tänderna och af de till sädeskornens krossande afsedda stenar, hvilka här likasom i de schweiziska pålbyggnaderna blifvit funna. Men hvilket folk var det som byggde gånggrifterna i vårt land? Man har