Aftonbladet – 13 februari 1871, sida 3

Tyskarnes krigföringssätt. Många exempel på preussisk grymhet ha blifvit anförda under det nuvarande kriget, men intet enda kan dock mäta sig med hvad en korrespondent den 25 Januari berättade till Standard från Dijon. Jag har just nu — skrifver han — kommit hem från hospitalet här i staden, der jag sett en så upprörande, så förfärlig syn, att jag ännu frågar mig sjelf, om jag drömmer. Att preussarne äro i stånd till ytterst barbariska handlivgar, veta vi alla, att deras sätt att föra krig mer liknar forntidens vildars än ett civiliseradt folks, har för länge sedan blifvit bevisadt; men att de hade kunnat göra sig skyldiga till en sådan grymhet som den, hvilken jag varit vitne till, trodde ingen, icke en gång här i medelpunkten för de frivillige skarpskyttarne. På tredje dagen af anfallet mot Dijon, nemligen den 23 Januari, föreföll striden i trakten af Chåteau de Pouilly, från hvilkenfställning fienden slutligen blef bortdrifven. Biand de fångar, han den dagen tog, befunno sig en olycklig skarpskyttekapten och tio man af hans folk. Innan preussarne drogo sig tillbaka, sköto de kort och godt ned de tio soldaterne, blott för att bespara sig besväret att transportera dem eller derföre att de ej kunde göra det; men mot kaptenen utöfvade de den mest barbariska grymhet. Man måste komma noga ihåg, att detta manskap utgjorde en del af den styrka, som lydde under generalen och de icke tre dagarne stred under hans befäl, att de förde krig på egen hand, utan under sjelfva slaget utgjorde en del af de trupper, som anföllo de preussiska ställningarne vid Pouilly. Man kan således icke finca någon ursäkt i den af de preussiska generalerne utfärdade ordern rörande behandlingen af särskilda band, som icke höra: till den reguera armen. Under slaget blef den olycklige kaptenen sårad, tagen till fånga och förd till Chåteau de Povilly. Här blefvo hans hän. ler sammanbundna, och han upphängdes på 0 bjelke. Under det han sårad och blödande hängde i denna ställning, samlade de halm och andra brännbara ämnen omkring hans ben, ände eld och öfverlemnade sitt offer åt den asansfullaste döds qval. Hura länge hans vågor varade, kan jag icke säga, men att de nåste ha varit stora och fortfarit någon stund, ynes af likets förvridna tillstånd. Alla klälerna hade bränpnts af honom med undantag sf stöflarne och en sidenhalsduk omkring halen. Skägget och håret äro fullkomligt afvedde, ansigtet uppsvullet och förbrändt, hela roppen från hakan nedåt förkolnad, och på lågra ställen är köttet borta, så att man ser n till benen. Magen är förfärligt förbränd, ch köttet på hans skuldra, der han var såad af en granatskärfva, är ordentligt stekt. Taden på händerna var icke förkolnad, utan fskalad som torrt pergament. Märkena efer tåget omkring armarne och handlederna ynas tydligt. Då jag såg liket, höll man på tt taga en fotografi deraf för att utdelas i rela Frankrike, och det hölls förhör för att amla bevis, Bland andra blefvo två prensiska läkare, som under de senaste dagarne agits till fånga, förda dit cch ha med sin underskrift intygat ofvannämnda fakta. Standards redaktion tillägger på brefskrifrarens begäran, att hon känner honom såtom n sanningsälskande man.