Aftonbladet – 11 februari 1871, sida 2

atan all läkarevård, och de klokas hocus pocus. ville han icke mera lyssna till. Han har nu allt sedan ofvannämndåe tid tillbringat dessa långa år. i sin säng såsom gömd och af verlden glömd och ständigt legat såsom borttagen,, men aldrig klagat öfver någon egentlig värk. Hoens anlete och lekamen ha mera haft likheten af en mumies än en lefvande menniskas. Men efter 17 långa år började strålarne af bans förra lefnadssol genembryta det tunga moln, som öfver honöm under denna tiden gå tryckande varit lägradt, och han har nu — förunderligt att omtala! — återfått sin helsa igen. Förliden jalafton fick ban förmåga att från gitt tunga sjukdomsläger uppstiga och bland sin familj fira högtiden. Han är nu fullkomligt frisk och sund, deltager igen i förefallande sysslor med förnyade krafter och ett gladt hjerta, och är sig lik sådan han var före denna långa sjukdom. Då upptecknaren af dessa rader talade vid honom om hans långa lidande, svarade han med glädjetärar på kinderna: Gud låte ingen menniska blifva så olycklig som jag varit.