Aftonbladet – 10 februari 1871, sida 3

som en ofelbar auktoritet. Men såvida änd lighet och således möjlighet af misstag till vör menniskans natur, kan äfven den störst blard menniskor icke vara fritagen derför Den nya reformationens män erkävna Jesu: som sin Mästare just dertör att Han, lång ifrån att vilja göra sig sjelf till en ny auktoritet, ännu mindre till Gud såsom de ortodoxe pådikta hosom, endast sträfvat at frigöra menniskan från all yttre auktoritef och lärt henne att i sitt eget hjerta tyda der gudomliga kärlekens orakelspråk. Och om vuö, sedan hans ider i aderton århundraden mer och mer trängt in i mensklighetens medvetande och småningom höjt dess allmänna sedliga ståndpunkt, reformatorer uppträda hvilka af dessa idcer utdraga konseqvenser som han sjelf icke dragit, så kunna de, detta oaktadt, med fullkomlig upprigtighet erkän. na honom såsom den störste. De följa honom icke efter bokstafven utan efter anden. Det af Wäktaren uppstälda dilemmat: Skall jag i skiljepunkterna tro Chunder Sen eller Kristus, som af den förstnämnde blifvit förklarad större i sin visdom? är således icke så farligt som det ser ut. Vidare yttrar Wäktaren, att han utan svårighet skulle konna bevisa, hvad högt upplyste andar redan gjort, att kristendomen är enlig med det högsta förnuft, ehuru i så många punkter öfver det menskliga förnuftets fattning... Vi kuona för vår del icke begripa, huru det är möjligt att bevisa en läras öfverensstämmelse med det högsta förnuftet, otan att begagna sitt eget ofullkomliga förnuft, och detta kan icke begagnas i frågor som öfvergå dess fattning. Om jag vu i mitt förnuft fioner svårigheter,, yttrar Wäktaren vidare, att ingå på alla Kristi påståenden, skall jag söka felet hos Honom eller hos mig, då enligt Kristi utsago mitt förnuft är förmörkadt af synd och erfarenheten säger mig detsamma? Nej, de som omfatta det nyare religiösa åskådningssättet söka hvarken felet hos sitt förnuft eller hos kristendomen, utan hos den kyrkliga ortodoxi som bannlyst bruket af det förra i de för menniskan vigtigaste frågor och bortfuskat den senare till raka motsatsen af hvad den var i sin stiftares ide. Wäktaren har förebrått oss missuppfattning af dess ord; men i dess eget genmäle såväl som i dess ofvannämnda artikel röjer sig en märkvärdig missuppfattning af hvad frågan egentligen gäller. Den fria religiösa åskådning, som i våra dagar öfverallt kämpar mot den gamla ortodoxien, denna åskåd. niog, som för ej längesedan uti Theodor Parker farn en inspirerad förkunnare och af hvilken äfven Keshubs lära är ett uttryck, är ingalunda en ensidigt förståndsmässig uppfattning i likhet med den gamla rationalismen, med hvilken ortodoxiens försvarare så gerna identifiera henne. Hon vädjar fullt Jika mycket till bjertat och sawm-! vetet som till förståndet. Hon vill blott att religionen skall vera verkligt personlig; hon vill att vi sjelfve skola söka lösningen få lifvets högsta frågor genom vårt eget förstånd, bjerta och samvete och icke taga den färdig trån den tradition, de förgångna seklerna lemnat oss i arf. Striden gäller icke den frågan, huruvida Gud uppenbarat sig eller icke, utan den, huruvida Hans uppenbarelse är lagbunden och naturlig eller abnorm och öfvernaturlig, huruvida Han blott upperbarat sig en gång i det förflutna eller nu och alltid uppenbarar sig. Att den senare uppfattningen är förvuftigare och i sjelfva verket äfven mera religiös än den förra, detta har Wäktaren icke vederlagt och torde icke heller någonsin kunna vederlägga det.