Aftonbladet – 10 februari 1871, sida 3

VV OS ON MA MMANg TVAV SPUR 0 annonsafdelningen uti Hamburger Nachrichten. I det vi härmed fullgjort denna uppmaning, anmärka vi, att dessa uppsatser visserligen hade formen af avertissementer, men voro införda i bladet på det mest i ögonen fallande sätt, och tillägga, att annonser af ett så utprägladt politiskt tendentiöst innehåll i ingen tidning införas — näppeligen ens i Dagens Nyheter — utan att först ha varit underställda redaktionens bepröfvande. Wäktaren har med anledning af våra anmärkningar mot dess uppsats om den hinduiske, reformatorn Keshab Chunder Sen, åter tagit till ordet i samma ämne och yttrar: Aftonbladet har bemött vår relation om Chunder Sens uppträdande i England och våra anmärkningar mot hans lära, med vanlig beskyllning, att vi genom vidhåilande af ortodoxa grundsatser skulle kränka förnuftets rätt, m. m. Hade Aftonbladet anfört våra ord i deras sammanhang, och ej gjort afbrott i meddelandet deraf, der de började bli mera bevisande, så hade det varit lätt att inse det vi ej förneka förnuftet den heder det tillkommer, samt att vår framställning gick ut på att bevisa det förnuftet, lemnadt åt sig sjelft, ej kan komma till den klara kännedomen om Gud, och den viss-) het att ega sanningen om Honom, som uppenbarelsen gifver; hvilket påstående Aftonbladet icke har vederlagt, och ej heller torde kunna någonsin vederlägga. Att Wäktaren påstår sig genom sin förut vämnda artikel icke ha velat förneka förnuftet den heder som tillkommer det är i sjelfva verket intetsägande; ty det är just frågan, hvilken heder som tillkommer förnuftet. Vi anse att den heder tillkommer det, att det icke skall låta påtvioga sig några dogmer af någon auktoritet, och Wäktaren anser det icke. Att Wäktarens framställning gick ut på att bevisa nödvändigheten af en öfvernaturlig uppenbarelse, ha vi aldrig bestridt, men att den verkligen bevisat det måIste vi fortfarande bestrida. ) Wäktarens vederläggning af Keshob Chunder Sens lära meddela vi här i dess helhet, på det våra läsare sjelfva må döma, huruvida fortsättningen är mera bevisande än börljan, som vi förut citerat. Den lyder sålunda: Hvem har stiftat denna religion? — Man svarar 088: Baboo Keshub Cbunder Sen från Indien. Men buru vet han, att den är sann? — Hvad är religion, arnat än en öfvertygelse om sanning angående Gud? Och hvad vet man, visst och klart, om Gud, annat än hvad Han bar uppenbarat? Cbunder Sens samvete säger honom, att Gud är sådan, som han beskrifvit; men en annan lika dygdig och älskvärd man är pantbeist, anser att Gud icke vet om Sig sjelf, utan lefver i verldsalltet; en tredje förnuftsälskande man är atheist, tror på ingen Gud; och en fjerde hyllar många gudar. Aristoteles, det skarpaste förnuft, ansåg sig nödgas lemna derhän, om någon Gud fanns eller ej. Hvems förnuft skall man då tro? kanske Chunder Sens, emedan dettas slutsatser mest öfverensstämma med ens egna? Men jag har icke kommit till samma slutsatser, som Aftonbladets; och hvem af båda har då rätt? Detta är nödvändigt att veta; ty det är omöjligt, att min religion kan styra mina handlingar och förändra min själ, om jag icke är fullt öfvertygad, att den är sann. Men huru skall jag kunna blifva fullt och fast öfvertygad om hvad som säges mig om Gud af en menniska, som icke har mer insigt än jag sjelf? Jo! låt se. Chunder Sen förklarar, att eburu Gud aldrig blifvit menniska, har Han dock sändt en profet, Kristus, som är den störste bland menniskorna. Till Honom har således Chunder Sen hänvisat mig, och erkänner, att Kristus är större -län ban. Men— hvilken orimlighet! Chunder Sen förnekar sanningen at en del af Kristi läror, och vill, att jag angående skiljepunkterna skall tro Chunder Sen, men ej Kristus; och dock har han erkänt, att Kristus är större profet, än han! — -I Chunder Sen påstår, att ingen syndernas förlåtelse finnes men Kristus förklarar, att Hans blod blifvit utgjutet till syndernas förlåtelse, och gör denna förlåtelse likasom till sjelfva kärnan af alla Guds gåfvor; och i mitt eget bröst vitnar en stämma, att det är detta jag bäst behöfver; och detta vitnesbörd besvarss, i alla tider och på alla rum, af en synodfull och fridlös mensklighet. — Chunder Sen säger, att ingen djefvul och intet evigt helvete finnas; men Kristus, som är större än han, förklarar att de obarmhertige skola ingå i evig eld, som är tillredd åt djefvulen och hans erglar, och intygar genom sin närmaste hjertevän, sin Johannes, att Guds Son derföre uppenbarats, att Han skulle nederslå djefvulens gerningar. — Chunder Sen påstår, att det icke gifves några underverk eller öf vernaturliga uppenbarelser, men Kristus både gör under, och vitnar om dessa under vid hvarje steg; och hela Hans historia är oskiljaktigt sammanväfd med höga uppenbarelser. — Chunder Sen förnekar bönens inverkan på naturens ordning; men Kristus uppväcker de döda, stillar stormen och mättar tusental genom bönens underkraft öfver naturen. — Och ändtligen, den största skilnaden: Chunder Sen förnekar, att Gud blifvit menniska; men Kristus säger: Den mig ser, han ser Fadrens, och; Ingen känner Fadren, utan Sonen. Grundtemat i detta resonnement är: Personer, som försökt att på egen hand, oberoende af all auktoritet, bilda sig en sjelfständig ötvertygelse i de för menniskan vigtigaste frågor, ha kommit till mycket olika resultat. Hur skall man då veta hvad som är det rätta? Och Wäktaren kommer till den slutsatsen: man kan icke veta det utan en öfvernaturlig uppenbarelse, Men hurn skall det gå, om det finns flere sinsemellan i åtskilliga punkter stridiga uppenbarelser? Vedas, Zendavesta och Koran anres af sina anhängare lika mycket för af Gud omedelbart inspirerade som Bibeln af våra ortodoxa. Och ingenting finns i sjelfva verket, som kan fälla utslaget mellan dessa, om vi icke ha normen inom oss sjelfva. Vidare påpekar Wäktaren åtskilliga skiljaktigheter mellan Jesu lära och Keshubs och anser sig dermed utan vidare ha nedergjort den senare. Endast i en punkt vädjar han äfven till en stämma i vårt eget bröst, nemligen i fråga om syndaförlåtelsep. Men ett är känslan af synd och försoningsbehof, ett annat dogmen om syndaskuldens utplånande genom Jesu blod. Det förra är ett medvetandets faktum; det senare är en historisk tro, som blott kan ha sin källa i kyrklig tradition, men ingalunda i någon inre stämma. Om Keshub icke erkänner rågon syndernas förlåtelse, så kommer detta deraf att han, likasom Parker, anser äfven Guds rättvisa endast såsom en yttring af Hans kärlek, hvadan de gudomliga straffen endast äro till förbättring, och från en sådan ståndpunkt be-: höfver man icke antaga en Speciel akt af syndaförlåtelse. Men månne icke en sådan Gud mera liknar den himmelske Fader Jesus i sina tal och liknelser skildrar, än kyrkolärans hämndkräfvande Gud, som endast kar försonas med blod? CP CT ne EE Mn nn a Free Ls mo ms i vr Rs