Aftonbladet – 8 februari 1871, sida 3

jatt retirera, såsom det sades för att ej bi kringgångna och afskurna af preussarne. Sedan vi marscherat flere timmar avkommo Vi sent på aftonen till en by, der första brigaden erhöll order att bivnakera vid lägerleldar. Dagens strid hade stått på samma slagfält der Loirearmen, som jag tillhör, den 8 och 9 Nov. vunnit seger öfver general von der Tanne kår. Vi hade nu kämpat mot samma kår, men den hade blifvit förstärkt med hela den preussiska armåkår undor prins Fredrik Carl, som dittills stått vid Metz, men nu förenat sig med bairarne under von der Tann. Fienden var oss sålunda betydligt öfverläggen. Natten var kall och som vi ej hade proviant sleto vi mycket ondt. Påföljande morgon började striden på nytt, hufvudsakligen af vårt artilleri, som fråa af 0os3 förut uppkastade smärre verk kastade massor af projektiler mot fienden, hvilken ej blef 088 svaret skyldig. På eftermiddagen retirerade vi från den ena positionen till den andra, men tillbakaslogo flere gånger fiendtliga infanteriet, och ett batteri rmitraljöser gjorde i dess leder en förfärlig manspillan, men äfven vår förlust i döda och särade var betydlig. Jag var flere gåöger nära deran att få min bane. En gevärskula susade tätt förbi mitt öra och träffade kamraten bakom mig i hufvudet så att han nedföll död på stället och en annan träffade min sidokamrat i bröstet. På två hela dagar hade vi ej ens fått en bit bröd men fått marschera fram och tilibaka på de upphöjda åkrarna, hvilka voro hårdfrusna. Vid 10-tiden på aftonen kommo vi till en jernvägsstation, der vi bivnakerade, och dit hade man från Orleans sändt en mängd bröd och biscuits, hvaraf man fick så mycket man ville ha, men derförutom fanns dock endast vatten. Natten tillbragte jag jemte åtskilliga dussin kamrater i en boskapsvagn, der vi lågo rätt godt, I dagningen upptogs striden på nytt och fortsattes i likhet med föregående dag under reträtt men oupphörlig fäktning mot Orleans. Marschen gick genom täta skogar der ansigten och händer sönderrefvos, så att bloden rann. Vid middagstiden träffades jag i bögra låret af en granatstump,som genomskar yttre delen deraf några tum ofvanom knät. Jag hade fiera gånger förut fått kulor och granatbitar genorma kläderna dock utan att såras. Den blessyr jag nu erhöll var ej af värre beskaffenhet än att jag kunde följa kompaniet till Orleans, dit vi anlände på aftonen. Mitt ben var nu så svullnadt, att jag måste begifva mig till en ambulans. Under natten utrymde våra trupper Orleans enär picussarne hotade att bombardera den obefästade s..den. Mellan kl. 3 och 4 på morgonen inryckte piunssarne. och jag var således krigsfånge. Sodan min ..!essyr blifvit bättre, ehuru långt ifrån läkt, nöop. des jag jemte 1500 andra under gju dagar marschera till fots 4a å 5 senska mil om dagen. Nätterna inqvarterades vii kyrkor, och på dessa 7 dygn erhöllo vi mat endast fyra gånger, en gång af preussiska regeringen och tre gånger af presterna, der vi lågo öfver natten. Fångarne sålde allt hvad de hade, filtar, skodon, ja till och med skjortorna för att köpa bröd. I byarne, genom hvilka vi asserade, kommo qvinnorna med brödskifvor 1 sina förkläden för att dela ut åt oss, men hindrades derifrån af vår bevakning, som utgjordes af baierska soldater, hvilka voro ytterst brutala. Officerarne voro mycket välvilliga, men kunde ej vara med öfverallt. Den 22 December kommo vi till Lagny, der ytterligare 5 å 600 fångar af Parisarmen tillstötte, hvarefter vi på eftermiddagen embarkerade i boskapsvagnar, 40 man i hvarje, för att afföras till Tyskland. Ena gång idygoet, vanligen på natten, fingo vi mat, bestående af varm soppa, kött och ett litet stycke bröd. Julaftonen passerade vi Nancy och der gjordes ett kort uppehåll, hvarunder invånarne utdelade till fångarne rikligt med bröd, cigarrer och yllepersedlar, såsom strumpor, kalsonger och tröjor. Brefskrifvaren skildrar derefter resan genom Tyskland och nämner att fängarne på flera ställen erhöllo varm och god mat samt å somliga jernvägsstationer kaffe, medvurst, konjak 0 8 v. Några dagar efter jul ankom brefskrifvaren till sin bestämmelseort. Fångarne användas ej till arbete, men sändas ut i staden att hemta sin proviant och dylikt, dervid de åtföljas af soldater med skarpladdade gevär. De fleste skandinaver, com tjenstgjorde i legionen, tillägger brefskrifvaren, äro fångna eller sårade och i sista striden voro: endast sex qvar.