Aftonbladet – 8 februari 1871, sida 3

Tack,, sade Gerald. Ditt arbete har ej blifvit pröfvadt ännu. Jag förmodar det skall röra framgång. En glädjestråle fög öfver Hamish Channings uttrycksfulla drag och förrådde der mäktiga känsla af hopp, som bodde inom honom. Jag kunde knappt förmå mig att säg: dig mitt omdöme, Gerald, det var endast def lifliga intresse jag hyser för dig sot förmådde mig dertill och du bör e missförstå mig. Jag öfverlade om jag bord bedt dig hänskjuta frågan till en förläggar och naturligtvis kan du ännu göra så, on du vill Du vill således låta mig förstå att inger förläggare skulle vilja emottaga mitt arbete.; Hamish dröjde med svaret. Det vil jag ej påstå, förläggare taga emot arbeten a många slag, men hvad jag mest fiuktar ä att om din bok blef tryckt skulle den int skänka dig hvarken ära, rykte eller in komster. Hamish, som redan försummat sin tid tryckte vännens hand och gick, under väger funderande på något sätt att bjelpa Geral ur sin penningförlägenhet. Han hade e summa att fordra för sina litterära arbeter och han tänkte att han kanske derigenon skulle blifva i tillfälle att i hemlighet betal: Geralds räkning. Gerald var allena. Ensam med sin bittr hårm, med ett mörkt uttryck i sitt ansigt och hämndkänsla i bjertat. Gerald Yorke hade hört sin dom med er förvåning som endast öfverträffades af han misstroende. Han hade ansett sin bok son tågot utomordentligt, en verklig fågel blå och kunde följaktligen ej förmås att anse för kastelsedomen annat än falsk, föranledd a afund och önskan att korsa hans väg, til rykte och ära. Han, likkom mången anna i dylika fall, misstog sig om bevekelsegrän den till det ärligt menade omdömet, son snarare bidrog att öka än minska arbetet värde i hans egna ögon, . Ett så fördömdt öfvermod! en sådan fals)