Aftonbladet – 8 februari 1871, sida 2

kande skolflicka, skulle kannat härda ut genom första delen. Gerald Yorke hade fullkomligt misstagit sig om sin förmåga, då han tog sig för att skrifva en lång roman. Has mish kinder glödde, då en jemförelse emellan detta omogna, värdelösa arbete och hans eget verk föresvätvade honom. Det var icke triumf öfver Gerald — aldrig hade en sådan känsla fördunklat hans ädla bjerta — men det var medvetandet om hans egen förmåga den gåfva som Gud förunnät honom och tanken på hvad hans bok skulle blifva för publiken. Om han ej ansett det vara sin pligt att icke bedraga Gerald, skulle han gerna dolt sanningen för honom, oaktadt det affordrade löftet om ett uppriktigt, osminkadt omdöme. Gerald satt vid frukostbordet i sin ungkarlsvåning, klädd i en elegant morgonrock. Allt hvad som omgaf honom var fulländadt i sitt slag. BSilfver glänste på bordet, duktyget var af finaste damast och chokoladen doftade behagligt framför honom. Gerald hade yppiga vanor, han skulle ej som Roland kunnat lefva på sin veckolön. Karske hade Roland ej heller lärt sig göra det, om han ej gjort sin beryktade färd. Se, Hamish! hedersvän! Hvad för dig hit .så tidigt? Åb, jag hade ett ech annat att språka om?, sade Hamish utan att visa manuskriptet, ty han bäfvade verkligen för hvad han hade att meddela. Jag visste knappt om du skulle vara uppe ännu. Jag steg tidigare upp i dag. Nå ut med dina nyheter nu, Hamish, jag kan väl tro att det handlar om Winny och att hon gjort uppror. Vänta litet! jag skall skicka ut det här, man har iogen aptit efter en sen middag, då man ej kommit hem förr än tre på morgonen. Du har väl frukosterat?, För en timma sedan.n Det är verkligen ett grufligt hesvär som Winny har förorsakst mig medden Här lyttningen, sade Gerald då betjenten försvunnit med frokostbrickan. fHon har. väl klagat tör ex öfver sina oförrätter som hon kallar