Aftonbladet – 8 februari 1871, sida 2

sta stol och börjas gråta. Barnen, trötta och sömniga, lade sig på golfvet. Ack, mr Channing, tror ni han aldrig ämnar förlåta mig! Det är så ovänligt af honom att lemna oss allena på ett främmande ställe.n ?Han hade lofvat sig bort, som ni vetx, svarade Hamish, måhända omedvetet talande i en ton, som om han sökt trösta ett barn. Man får inte alltid råda sig sjelf häri Lonon. Jag önskar jag väl vore derhemma igen! klagade hon. Ah, det blir nog bra, mrs Yorke,, sade han vänligt. Man är alltid litet orolig, när man kommer till en obekant ort, så var det med Ellen också, när vi flyttade hit. En temligen osnygg piga lyste Hamisch ut. Till svar på hans fråga meddelade hon att hon var den enda i huset och skulle passa upp på de nya hyresgästerna. Hamish stack nägot pengar i hennes hand med begäran att hon skulle göra hvad hon kunde för den främmande frun och de små barnen, samt återvände derpå hem till sitt arbete. Nästa morgon sågs Hamish Channing med lätta och spänstiga steg vandra genom gatorna. Mängen som hastade till sina göromål för dagen, dröjde en sekund för att se sig om efter honom, undrande hvem han var den vackre mannen med de ljusa, milda dragen. Det var ett ansigte som skulle förblifva ljust och strålande in i döden, men i dag skymtade likväl ett mola på hans panna, ty om någon plågades af att tillfoga andra smärta, så var det visst Hamish Channing. Han skuile återlemna Geralds manuskript och han kunde icke bedöma det gynnsamt, Hvilken talang Gerald än måtte utveckla i strödda artiklar och som tidningsskrifvare, men han skulle aldrig lyckas som författare. Detta första försök var för Hamish ett obestridligt bevis derpå, Berättelsen var osammanhängande, sjelfva handlingen deri otydlig och dessutom funnos grofva fel, stridande både mot smak och moral. Icke en: bland femtio läsare, om ej möjligtvis en romenslu