Aftonbladet – 8 februari 1871, sida 2

De tre små sutto baklänges, skyggt betraktande honom med sina blå ögon. Gerald lyfte upp en af dem i sitt knä och tryckte vänligt nog det lilla ansigtet mot sitt eget. Hvarför skall lyckan vara mig så oblid, tänkte han, att det ej kan unna mig hvad jag behöfver åt dessa barn. Fara vi hem till dig, Gerald? En så enfaldig fråga, Winny! Mina ram äro knappt tillräckliga för mig sjelf. Jag har hyrt en bostad åt er, den bästa som kunde fås på så kort tid. London är fullt af svårigheter och obehag, men du får skyila dig sjelf, Wincny, om de drabba dig bhär Kunna vi få någon middag der? frågade Winny blygt. Mina stackars små flickor äro cå hungriga. Ni få vara hos mrs Hamish Channing tills i afton, förmodligen har hon middag i ordning åt er. Sedan får du tala vid din värdinna när du vill ha något. Mrs Yorkes ansigte ljasnade som genom ett trolieri och hon såg högst belåten ut. Då hon en gång kort efter sitt giftermål varit i Helstonleigh och legat sjuk der, hade Hamish Chbannings hustru visat henne mycken vänlig het, Att nu få komma till detta hem syntes henne som en verklig tillflykt i denna stora, bullersamma stad, den hon såg tör första gången. O, tack, Gerald, jag är så glad deråt. Jag förmodar du har pengarne med dig, sade Gereld. Ja, jag tror att jag har omkring sexton shillings,, svarade hon, färdig att vända ut och ,in på sin börs. Ån resten, då? Hvilken rest?, Pengarne för möblerna. Du skref ju att du sålt allt. : Ja, men vi hade skulder, Gerald. Jag måste betala dem först innan vi kunde komma derifrån. Det fattades ändå några pund att betala med Gerald såg bestört ut. Den enda ljusstråle, som på något sätt förlikat honom med hustruns ankomst, var hoppet att hon skulle