Aftonbladet – 7 februari 1871, sida 2

ska ostarmån under Bressolles och ÖCremer. Ty denna armå bestod etter den 17 en följd af sjelfständiga strider vid schweiziska gränsen, der hon väl ständigt förlorade terräng, men just derigenom och genom att gå hastigare tillbaka än Bourbakis egna trupper nu 8) h t le 8 v lyckligt undgått ödet att bli omringad. Detlg är mycket sannolikt att det var Bourbakis mening att draga sig tillbaka till Besangon, då han från Montbeliard marscherade i riktning mot denna fästning, men om han äfven här för ögonblicket kunnat vara i säkerhet, så var en ytterligare reträtt mot söder dock redan afskuren, då tyskarne den 24 besatt Quingey, som ligger 212 mil söder om Besangon. Efter den 26 var äfven möjligheten att nå denna fästning tillintetgjord, då fienden denna dag redan marscherat förbi Bourbakis venstra flygel och stod vid Passavant. Från denna ställning hade vi knappast ens ansett det sannolikt att Bourbakis trupper skulle kunnat uppnå schweiziska gränsen, hvilket dock nu skett. h Utrikes politiken och särskilt förhållandet till det nya tyska riket spelar fortfarande en framstående roll i de nu i Pest samlade cisleithanska och ungerska delegationernas öfverläggningar. Efter att redan varit föremål för lifliga debatter under diskussionen om utrikesbudgeten har frågan åter dykt upp vid behandlingen af anslagsfordringarne till armen. Här uppträdde den 30 Januari i den österrikiska delegationen den bekante polske publicisten Julian Klaczssko, som en tid var anställd som chef för utrikeskabinettet under Beust, men i följd af sina franska sympatier afgick derutur med en ny filippik mot en österrikisk-preussisk; allians, Han varnade för ett förbund med den makt, som redan 1864 ville gifva den österrikiska monarkien nådestöten. Det förvånade honom att man i Tyskland kunde glädja sig öfver Preussens segrar och tviflade på att Preussen skulle öfvergifva alliansen med Ryssland för att sluta sig till Österrike. Sedan Giskra,l: som bekant en af cheferna för det tyska centralisationspartiet och nyligen minister, sökt j endrifva Klazecko och hänvisat på Tyskand såsom Usterrikes naturliga bundsförvandt, tillsammans med hvilket det kunde trotsa Ryesland och Frankrike förenade, och efter yttranden af Demel och Kuranda, som äfven vände sig emot Klazcko, uppstod rikskanslern grefve Beust och redogjorde i et lingre tal för de grundsatser som efter hans åsigt borde blifva de bestämmande för Österrikes utrikespolitik. I motsats till Klazcko, sadö han, ansåg han, att en häm: dens politik aldrig burit några goda frukter; dock hörde man å andra sidan äfven deras åsigter bestridas, hvilka tro, att fruktan för krigiska förvecklingar icke är annat än bjernspöken, och att det skulle stå i Österrikes makt att förebygga hotande eventualiteter. Otvifvelaktigt, sade han, vilja vi undvika allt, som kan leda till ett krig; dock bör dea uppfattningen, alt det skulle ligga i regericgens oöch folkrepresentationens händer att undvika krig, icke ställas i förgrunden. Det gifves tillfällen, då det endast kan gifvas en mening angående frågan om krig eller fred. Om det än talas om sakernas hotande ställning, kan regeringen likväl under nuvarands förhållanden dock icke beskyllas för att se i! alltför svart ljus, för att derigenom bringa representationen att ingå på sina fordringar. Vår politik skall vara en försigtighetens och tilibakadragenhetens politik, tillika dikterad af ett allvarligt sträfvande att bibehålla, befästa och representera det med det stora grannlandet knutna goda förhållandet. Hvem kan väl drista sig till att uppdraga de för hvars och ens önskningar bäst passande slutgränserna för de af de senaste händelserna framgångna, oväntade ombildningar? Under i dylika omständigheter är det ej tillräckligt att en stat, som icke känner något annat föremål än sjelfupphållelsens, inskränker sig till detta för grannen icke farliga mål. Först då kan det råda trygghet, då denna politik ej är uttrycket af en bevisad svaghet, utan erkännes som uttrycket af den fria viljan. När vi ej töretaga något för att hivdra Tysklands ombildning, när vi mottaga denna ombildniog med vänlighet, när vi söka ordna våra förhållanden till grannriket, riktigt nog under handhafvandet af våra eguaa intressen, men likväl i försonlig anda, och då vi slatligen mot en tredje stat viza oss som en vänskaplig, dess oberoende aktande, granne, och j icke en gång sky nädvändigheten att kärna med oss, att vi kränka många och aktningsvärda känslor i vårt eget land, då skall man också nödgas erkänna, att vi äro berättigade att vänta, det man lemnar oss i luga vid vår egen härd, som vi i alla tider äro beredda att försvara. Den dyrbara frukten af desenaste tilldragelserna är det allmänna erkännandet af ställningen och de ur densamma framträdande fordringarne, som visat sig i alla delar af riket, och den dermed började utvecklingen af en enig patriotism., —2 SO SF SO mm ve mm må sn I Vi omtalade nyligen att ett stort möte hållits i nordamerikanska vestern mellan deputerade från ett antal af de dervarande indianstammaärna och ombad från unionsregeringen för att diekntera frågan om stammard