Aftonbladet – 7 februari 1871, sida 2

avd ME avi personnipgen Hatvala vid cdta arbetens öppnande, nedkallar jag öfver er den allsmäktiges välsignelse och försäkrar er ånyo, sode herrar och norske män, om min kongl. ynnest och bevågenhet. Snöyra på de skånska slätterna och ishinder i Sundet och Stora Bält ha åter afrbrutit våra postförbindelser med kontinenten. Vi erböllo i går endast Kjöbenhavnstidninzar, gående till den 5:e. Ur dem är irgenting synnerligt nytt att hemta som vi ej förut känna genom telegrafen. Daiy News korrespondent, som den 1:sta lyckades komma in i Paris, skrifver samma dag derifrån, att man der i allmänhet ej hyste synnerligt intresse för valen. En centralkomite hade der bildat sig under Dafaures presidium, hvars program gar ut på upprättandet af en moderat republik. Bonapartisternas ställning betraktas som hopplös. Orleanisterna äro i liflig verksamhet, men: man fruktar att grefven af Paris ej är situationen vuxen. Deremot gör man sig större förhoppningar om hertigen af Aumale. Denne har i till valmännen i Angouleme, der han före Bordeaux-dekretets utfärdande blifvit uppställd som kandidat, utfärdat ett manifest hvari han yttrar: Konstitutionel monarki eller liberal monarki! Det är endast! genom politisk redlighet och genom endrägt som man kan rädda, återuppbygga och på-j nyttföda Frankrike. Enligt parisregeringens valdekret skall hela Frankrike välja 753 deputerade till nationalförsamlingen. Favre skall efter flera fruktlösa försök i Versailles utverkat medgifvande att officerare af alla grader få uppträda som valkandidater och för detta ändamål lemna Paris. Om de ej bli valda, skola de inom fyra dagar åter infinna sig i Paris som krigsfångar. Man hade i Paris, skrifver Daily News korrespondent, under de senaste dagarne börjat baka bröd af ris och bönor. Under den sista veckan i Januari hade de dödas antal uppgått till 6000. Marskalk Mac Mehon har från Wiesbaden, der han är internerad, i en skrifvelse till Jules Favre beklagat sig öfver, att Bismarck i sitt svar på Chaudordys not yttrat, att fransmännen vid Wörth begagnat exploderande kulor. Denna beskyllning vore helt och hället ogrundad. Ingen enda exploderaode kula hade af hans arm6 användts. Från Lille skrifves den 30 Jan. till LTIndependance om det intryck kapitulationen och vapenstilleståndet gjort i norra Frankrike: Då man här är nästan fullkomligt okunnig j om de bevekelsegrunder, som påskyndat en; lösning, den man ännu trodde aflägsen, och om den bas för en slutlig öfverenskommelse, som aftalats mellan Favre och Bismarck, har ået ej varit den allmänna meningen möjligt att med bestämdhet uttala sig för eller emot den provisoriska regeringens förfarande. Majoriteten vacklar oviss af och an emellan tillfredsställelsen öfver att blodbadet är slut och den bittra känslan af ett definitift nederlag. Det ges ingen, som icke önskar det förra och enhvar fruktar det senare; men alla trodde att Paris ännu någon tid skulle kunna fortsätta motståndet och sluta med en hjeltebragd, som historien tör alltid skulle minas. Jag talar här naturligtvis endast om stämningen hos den allvarliga och lugnt dömande delen af befolkningen, icke om deklamstioner af skräflare, som slå på svärdet sedan slaget är förloradt. Frankrike har, och vare det sagåt till dess heder, ett. stort antal goda medborgare, som äro redo att dö för fäderneslandet och som med smärta tänka på en sorglig afslutning af det blodiga kriget, utan att de dock gifva någonting annat än händelsernas naturliga och bedröfliga utveckling skulden derför. Man eger nog mycken moralisk styrka att uppskjuta sitt omdöme och vänta tilis de närmare omständigheterng blifvit kända. Allt hvad man bhittills känner är, som sagdt, endast gissningar, som verkligheten sedermera kan förändra. Hvad reeringen angår, är det, med undantag af em, som ha ett tydligt eller hemligt intresse af att svärta henne, ingen som betviflar hennes rena afsigter och tänker på att gifva henne skulden för den ödesdigra lösningen af en situation, som hon icke framkallat. Om de senaste operationerna på den östra krigsteatern yttrar Berlingske Tidende i sin senaste militärrevy: Man borde ha väntat att general Bourbaki, efter sitt fruktlösa försök att genomtryta den tyska försvarslinien vid Montbeliard, först och främst skulle söka bringa sin arme i säkerhet, då han ej hade den minsta utsigt att under den närmaste tiden kunna förnya anfaliet. Han kunde ej vara okunnig om hvad hela Europa visste, att en betydlig tysk styrka redan för länge sedan begifvit sig på väg för att falla honom i ryggen eller afskära hans återtågslinie, och Garibaldis uppställniug vid Dijon häntydde nogsamt på, att Bourbaki äfven erkände denna fara, Bom Garibaldi tills vidare skulle parera. Men när Bourbaki visste, att en fiendtlig armö hvilket ögonblick som helst kunde visa.) sig i hans närhet, blir hans dröjande i trakten mellan Montbeliard och Besangon rent af obegripligt. Det kunde ej vara hans mening! att der upptaga Garibaldi, ty denne skulle; för öfverlägsna fiendtliga krafter dragit sig tillbaka i sydlig och icke i östlig riktning, och det var, trots de af garibaldianerna vid Dijon vunna fördelarne, knappast riktigt att: de blefvo stående der sedan Bourbaki måst! uppgifva sina anfall på ställningen vid Mont-; beiiard. . I Det är således, åtminstone för ögonblicket, alldeles oförklarligt, hvad som förmått Bourbaki att tillbringa 10 dagar i trakten mellan Montbeliard och Beaume les Dames, der hanj den 27 Jan. hade sitt högqvarter. Skulle ban! måhända, emedan han ej genast blef förföljd, ha trott, att tyskarne inställt sina operationer emot honom, att de tyska förstärkningarne i stället för att söka krioggå honom hlifvit förda till Belfort. för att förstärka ah meet na nt Jr Jr ER SA AN