Aftonbladet – 6 februari 1871, sida 2

I en kort framställning af den nu framlagda svenska armeorganisationsplanen yttrar danska Fedrelandet bland annat följande: Den svagaste punkten i den svenska armåplanen är hvad den kräfver af öfning. De värnepligtige af infanteriet skola inöfvas under 42 dagar, af artilleriet och ingeniörtrupperna under 52 dagar och af kavalleriet under 60 dagar; vidare skola de värnepligtige af infanteriet under de närmaste två ären årligen öfvas i 20 dagar och de af de öfriga vapnen i 30 dagar under dat första året efter rekrytåret; slutligen skola de värnepligtige af infanteriet, artilleriet och ingeniörtrupperna under de öfriga 4—5 åren, under hvilka de stå i linien, såvida de ej inkallas till ordinarie öfningar — hvilket alltså dock synes kunna ske mera ofta — i två dagar årligen öfvas i skarpskjatniog uti deras hemorter. Således kommer en svensk infanterist, artillerist elier ingeniörsoldat att öfvas tillsammanslagdt i 82 dagsr och en kavallerist i 90! Hur mycket begåfvadt än svenska folket är för krig, synes dettx dock vara en mycket för kort öfniog, Vi anse ju vår öfningstid för särdeles kort och den är betydligt kortare än i de flesta armeer, men vi öfva dock vårt infanteri minst i 10!a månader, vårt kavalleri i 15, vårt artilleri i 6 till 17 och våra ingeniörtrupper i 5. Visserligen får det unga 21—23-åriga värnepligtiga manskapet ett godt stöd i de väl öfvade stamtrupperna; men en annan fråga är, huruvida det indelta, delvis äldre manskapet, som i fredstid föder sig såsom landtbrukare och daglönare, förmår att länge utstå ett fältlifs besvärligheter. a RA SA