Aftonbladet – 4 februari 1871, sida 3

öde elier ock hafva de deticeke, I förra fallet upphäfves den ansvarighet man gerna vill se följdriktigt tillämpad hos hufvudpersonernaiett drama; i sönars fallet mista dessa andeväsenden all betydelse och kunde hellre varit borta. Vi tro dock att författaren velat försöka en medelväg, att han genom de alltemellanåt uppträdande andarne velat gifva en viss idealisk lyftning åt sitt arbete och att han i dessa andar mindre tänkt sig sjelfständiga väsenden än ett slags fantastiska personifikationer af sina bjeltars och hjeltinnors ingifvelser och frestelser. Men härigenom blir det hela dunkelt och sväfvande, och stundom råkar författaren I motsägelse med sin sjelf. Andarne taga en och annat gång fullt mensklig gestalt, uppträda i skepnad af en munk, en fågelfängare eller något dylikt samt inblanda sig icke oväsentligt i utvecklingens gång. Jemte sin tillvaro som poetiskt-illusoriska personifikationer af frestelser till det onda eller uppmaningar till det göds oe, 8, v.— om man stundom så skulle kunna uppfetta dem — bafva de ock rätt mycket att för egen del beställa. Spilanthes, den förtappade men omsider ångerfulle anden, hat uppgjort ett slags kontrakt med mörkrets furste, men omvänder sig genom en salig andes inverkan och biir till och med döpt (sid. 185), och Mordax, den materiella förgängelsens tjenstesnde — som tyckes vara någon personifikation sf verldsironien — har sina anfall af svårmod, funderar öfver odödligheten o. s v. Med ett ord: dessa andeväsenden äro synnerligen oklara företeelser och bafvsa ej något berättigande som skäpelser af folkfantasien, såsom förbållandet är med Nisse god-dräng eller elfvornas drottning eller dr Faustes förförare. Och om Shakespeare eller någon annan stor skaid tillåtit sig personifikationer på tri hand, så äro de arbeten der sådant förekommer ej mycket lästa i våra dagar, t, ex, Stormen eller andra delen af Faust, och att helt och hållet bryta med tidens riktning och smak är kanske icke alldeles välbetänkt. En sammanblandning af andliga och materiella begrepp, en korrespondens mellan sinliga och osivliga väsenden blir med våra dagars benägenhet för klara distinktioner temligen stötande äfven i en dikt, Hvad nu angår de jordiska väsenden, som förekomma i detta drama, vilja vi gerna medgifva, alt deras slutliga belägenhet äfven utan andarnes inverkan skulle ha kucnat blifvit lika sorglig, men så som förhållandena äro, lär det icke kunna bortresonnergs, att Spilanthes och Stillaris — den faline och den saliga anden — genom direkta iogrepp, både före och efter sin ömsesidiga föreoning, spela rollen af ett slags öde, som egentligen dominerar det heia, och bade ej Spilanthes blifvit omvänd till det goda, skulle utvecklingen för-1 modiigen blifvit en helt annan. Dramats egenti liga hjelte — Silvio — skulle då i den sköna grefvinnan Ozoras armar möjligen hafva glömt Naima, och slutkatastrofen— Brincios,Stephanias, Naimas och Silvios död såväl som Bruzzis ånger — efter all sannolikhet icke inträffat. Någon skuld hos de handlande personerna Kan man för öfrigt ej tala om, med undantag afj Bruzzi, Naimas fader, ty den stackars Kako-j tes, som temligen omotiveradt försvinner, bortj förd af en kolsvart jätteuf, är blott ett me-j del i Spilanthes hand och de meonskliga varelserna äro, med det enda undantaget ati Bruzzi, blott utsatta för ett grynit olycksöde. Silvios skuld består deri att han törgriper sig mot kejsaren genom att med ett tärningskast spela om den tapperhetsmedalj, han ar kejsaren erhållit, och i sammanbang härmed råkar uti en duell, hvari han dödar sin motståndare, men för detta olyckskast har han att tacka Spilanthes, som sitter doid under bordet och uttryckligen tillråder honom att i brist på penningar spela om medaljen. För öfrigt har Silvio ingenting egentligen att förebrå sig, men mycket att berömma sig afsj han omtalas såsom höghjertad, tapper och trogen 0. e v. Den sköna grefvionan Ozora, som fattat kärlek till Silvio, är ock blott beklagansvärd; man får emellertid icke upplysning om huru det går henne, sedan hon safsvimmat, efter att ha sökt mörda Silvio då j. hon fått veta att ban älskar Naima lika högt och att ban blott på grund af Naimas förment3 otrohet sökt genom en ny kärleksförbindelse glömma sin sorg. Naima sjelf här ej heller begått något, gom kan rättfärdiga . det grymma öde hön drabbas utaf, i det hon först blir vansinnig och sedan får se sia älskare falla till marken genomborred af rivalens förtrogne vän, hvarvid hon sjelf uppger andan. Hennes enda skuld är, att den dotterliga lydnaden kommer i konflikt :med hennes kärlek, men detta af ett så obetydligt skäl som faderas lumpna fåfänga att vilja komma i slägtförbindelse med en markis, och i detta sammanhang måste vi framhålla detta dramas svagaste punkt: bristen på karakterestorhet hos alla de handiande personerna, och derjemte torde vi böra bemöta en invändning som ligger nära till hands i fråga om Naimas öde. Har väl Naima mera skäl att beklaga sig — kunde någon säga — än! Shakspeares Deedemona, och var icke dent af hrr estetici så ofta behandlade näsduks-j episoden mindre brottslig än Naimsas bhemlige trolofning med Silvio i strid medr faderns önskan? Utan att göra någon invändning, ox någon till och med skulle vilja påstå att Shakspeares Othello genom den hårdhet mot qvinnan, som här såväl som i många andra af Shakspeares stycken visar sig, då och då slår öfver i det vidriga och visserligen för skaldens samtid ej innebär något stötande, men numera ingalunda bör. mana till efterföljd, vilja vi blott anmärka den! himmelsvida skilnaden mellan glödande passion i förening med höga själsegenskaper, så. dana som hos Ochello, och köpmannen Bruzzis småaktiga fåfänga, som ej parat sig med en enda högre egenskap. Han är till och med ganska medgörlig och låter pruta med sig, gifvande sin dotter ett ärs anstånd med giftermålet, och detta — underligt nog — iafvaktan på Silvios möjliga utveckling till något lika förnämt och lysande som markisens son. Hans straff — att se sin maka och dotter dö, medan ban sjelf är ruinerad genom markisen — är temligen strängt och man känner nästan medlidande med den gamle gubben, som visserligen varit grufligt fåfäng, men icke egentligen elak. Han har älskat både sin maka och sin dotter och blott någon gång skrufvat upp sig, till en viss känsla af sin egen värdighet. An mers oskyldigt träffad är dock Stephania, som icke kunnat Än ft dar Annat hannag rån