Aftonbladet – 4 februari 1871, sida 3

En röst från Gotland i landets lifstråga. Från sina vapen Ej gårge mannen En fotsbredd blott, Ty oviast är På vägar ute, När spjut behöfves. Håvamål I denna tid at ett ohyggligt utrotningskrig, som ej blott på ett movgoliskt sätt ödelagt det ädla Frankrike och förstört Earopas jemnvigt, utan jemväl när som helst kan hota vårt föderneslands säkerhet, må man ej undra få, att, sedan så många röster redan höjts för att påskynda det snsra ordnardet at landets försvar, ockeå en stämma må förnivmas från dst ute liggande Gotland, Sveriges utpost i österhafvet, detta för rikets trygghet så dyrbara landskap, som redan långt tillbaka väl minnes tyskarnes odrägliga handels-och folkförtryck samt hvarest man sodnast (1808) känt den fräna lukten ar jufft, och som således sist logat i ulfvamunnen. Nästan allt ssdandess har Sveriges lycka varit stor, då en mer än halihundraårig fred hvilat öfver landet, en lycka, som vi aldrig tillförne och knapt ejheller något annat land njutit så länge. Men denna folklycka kan också vara vådlig, om man derunder alldeles glömmer bort fosterlandets nöd i de långa krigen, hemmens ängslan och tårar, de tusende farorna och fädrens storhet jast i dem. om man blott leker tanklöst, göder sig och glömmer att tänka högt, men i ställst äflas i det som faåfängligt är, byllar den landsförderfliga egennyttan såsom högsta ledande grandsats. Då skalla den varmaste fosterlaodsvär, för att bortjaga folkandens vådliga försoffoing, nästan vara färdig att önska sitt land en helsosam prötning, sor Bfriskar upp