Aftonbladet – 1 februari 1871, sida 2

En engelsmans tankar om de nuvarande ställningen Europa. De sympatier för Frankrike som på sis tiden alltmera vunnit insteg i England, isyi nerhet hos den arbetande klassen och i al mänhet hos de.nokratiens anhängare, har ful nit uttryck i en artikel af Frederic Harris i the Forihnighily Review för den 1 Dec. fö lidet år, hvilken är märklig nog för att ä ven för svenska läsare icke sakna intress hvarför vi ur densamma meddela följand Visserligen ha under flere generation bögljudda och högmodiga röster höjt sig hh om alla politiska och litterära kretsar Frankrike för att fordra Rheingränsen, m man har icke något slags bevis för att des otillbörliga uppfordringar någonsin skul kunnat förmå det stora flertalet af frans folket till ett anfallskrig för att komma besittniog af densamma, hvaremot Preussej utvidgande och bildandet af en ofantlig so datmakt bredvid Frankrike otvifvelaktigt h framkallat en feber sf afund och fruktan sistoämnda land. Afondsjukan öfver d tyska enheten var både skamlig och dåral t:g och nedsätter i hög grad det frans! ramnet; men fruktan för den tyska arm organisationen var — ehuru ovärdig ett sto land — icke onaturlig och, när man ser j de tyske ledarnes tendenser, icke heller ou säktlig. Det gick Frankrike, som det sku gå Eogland i fall Frankrike genom ett e öringskrig hade bemuktigat sig Belgien o Holland, fördubblat sin sjömakt, uppfört rad af stora arsenaler på sina norra kust och skaffat sig en den engelska vida öfve lägsen panserflitta i Kanalen i den ofö täckta afsigten att göra Eogland her:aväld på bafvet stridigt. Det kan icke vara n got tvifvel om att England då skulle h:ti gripit det första, bästa tillfälle att bringa sti den till afgöravde, och en engelsman bla två skulle ha s:gt: det är bäst att utkäm; den straxt,, Detta är onekligen förödmj kande men alldeles enligt med den gän tonen i pationalmoraliteten, och just såd var Frankrikes stämning mot Tyskland. Men ebaru ifrågavarande klasser i bå lavden voro lika begiina på krig, höllos dock få båda ställena i tygeln af det sun förståndet hos det fredliga flertalet af folk och det finnes icke den minsta grund attt att antingen franska eller tyska folket sku af fritt val ba börjat ett eröringskrig. De är det som gör kriget till Napoleoas 0 hans civila och militära kreaturs specie förbrytelse. Det franska folket i sin h het hade hvarken röst eller del i saken och a prefekternas enstr pgningar förmådde ic afpressa det ett sken at samtycke, hvad det är fallkomligt osanot att antingen eller borgarne i Paris ville kriget. Förfat ren har sett ett bref från ea mycket skar synt observatör i Paris (en man som nus på post på vallen) från de dagar, då Piet legohjon på gatorna ropade: a Berlin!. P ris., skref han, est morce et silencieox. O icke en gång regeringen föregaf sig vilja el drömde om att göra dessa krig till ett k om Rbheingrä sen. En seger, skimret af framgång och en rimlig anledning att sl fred var allt hvaron han drömde, en io för sig skamlig plan, af hvilken det frans folket lär bedraga sig och för hvilken på ett så förskräckligt sätt måst pligta. Under dessa förhållanden började krig och iogen önskade ionerligare än författar utt tyskarne måtte kuona afslå det orä visa anfallet och tilliotetgöra kejsardöm crigiska makt och glins; ingen gladde nera än hsn öfver den förkrossande fu tändighet, hvarmed detta skedde. Hvad rilisationen vunnit genom tillintetgöran Me napoleovismen och af den nsle bedraga ned hvilken den slutade, och genom d kam som betäckt den fördertvade af hon kapade hären är nästan en tillräcklig ättniog för Frankrike och Europa för a letta krigs lidanden. Det är derföre ic ned blind partiskhet för Fra krike vi ;ehandla denna fråga. Men det hvarpå det för oss kommer r: hvad bådar allt detta för Europa? r af rioga nytta att afväga det ömsesidi nåttet ar skuld hos de båda regeriogar ller i hvilken grad deras folk deltagit enna skuld. De tyske ledarne ha från fö varets värf genast gått öfver på: eröfrij ens bana. De ha nu afkastat masken o åstå icke längre, att de fortsätta det n ionella försvaret, ja föregifva icke ens e kämpa för landvinning. Nu (den 15 No ämpa de endast för den krigiska berö elsen, för intagandet af Paris; ty, såso imes Versailleskorrespondent sagt oss, kl ängen viile icke medgifva något vapenst stand, emedan hvarje preussisk soldat e ast hade en bestämd tanke, den att inta; aris. Med andra ord, tyskarne kämpa