Aftonbladet – 31 januari 1871, sida 4

Så dupratar, bror, sade en af de uppvaktande. itta i almanachan, får du väl se! Skomakaresonen, studenten Wester, fattade hatigt almanachan, läste sakta och med följande ccentuering: — Syl — vester, tilläggande: åb! — Gubben Wester, skomakaremästaren som i detamma kom in och fick reda på saken, blef mäkta örgrymmad. men unga Wester från den dagen Sylvester kallad, bjöd sina kamrater, så fort gubjen gått ut, på en bättre frukost. — Ett skänskt bondbröllop förr och nu. Ur Skånska resebref, i Snäll-Posten.) Denna ;ång skall jag lemna landskapet i fred; den skånka naturen i Januari tar sig ej väl ut i beskrifing, derföre hålla vi oss inom hus; men då det vår tid, så rik på stora händelser, skulle vara ljerft att bjuda på hvardagslif, bjuder jag läsaen i stället på ett skånskt bondbröllop, hvilket ag jemte ett par resande från Danmark helt nyigen bade nöjet att öfvervara. Jag hade bivistat tt bröllop i samma by, ja i samma gård, för 20 r tillbaka och kunde ej underlåta att anställa emförelser emellan då och nu. Huru förändradt var ej sjelfva stället... För 20 år sedan stod här n raskig samling byggnader, omslutande en ännu vuskigare fyrkantig, icke stensatt gårdsplan, beamrad med åkerbruksredskap, vagnar och dylikt. Boningshusets i bly infattade fönster erbjödo utigt, dels åt denna gård, dels åt en trädgårdsbit, ndelad i fyra skiften, planterade med grönsaker och afskilda medelst åbrodd och lavendelhäckar; oredvid inkörsporten låg gödselhögen. Sådant var lenna, såväl som de flesta skånska bondgårdars yttre utseende på den tiden; det inre, stugans och sommarstugans,, var mer än tarfligt, fast egaren rar en rik man. Ett par uppbäddade sängar, bänkar vid fönsterna, några trästolar och ett blåmåadt väggskåp utgjorde dagligstugans möblering; sommarstugan var vanligen en upplagsplatsför garn och väfnader, som lågo ofvanpå de stora kistorna och väntade på färgaren, skräddaren eller sömmerskorna, för att derefter nedpackas i kistorna bland sina många föregångare af lin eller ull. Golfven voro tjockt beströdda med sand äfven vid högtidliga tillfällen, och fönsterna saknade gardiner. Denna gård var hvarken bättre eller sämre in de öfriga i byn eller socknen; de hade alla ett omisskänneligt slägttycke då för tiden. Sjelfva bröllopshögtidligheten hade ej förmått far, att dlytta undan harfven, som låg bredvid porten, eller plogarne och träbråten från gården, och jag minoes ännu min fruktan för att blifva kastad ur vagnen och midt in bland räfsor och hötjuvor när hästarne, skrämda af skotten, stegrade sig och hotade att stjelpa vagnen. Värst var det dock för dem som åtföljde brudgummen i stassen, ty denna emottogs med salvor af gevärsoch pistolskott, och klarinettblåsarne jemte fiolspelarne gjorde äfven sitt bästa för att skrämma hästarne och få qvinnorna att skrika Denna tafla stod lifligt för mitt minne då vi nu anlände till jernvägsstationen i närbeten af bröllopsgården, skjuts derifrån väntade på oss och en beqväm vagn mottog oss. Redan denna försatte mig åter in i nutiden, de gamla minnena veko undan för den nya verkligheten) liksom de gamla ilarne vid den för så grusiga uppkörsvägen bade emnat plats för en vacker poppelall6, och gödselbögen med sin granne kål arfvens för smakfulla trädgårdsanläggningar; på den öppna gårdsplatsen spejade jag förgäfves efter de vid det förra bröllopet af mig så mycket fruktade hötjuvorna och jernharfven; jag fann i deras ställe höga lindar och ett plaskande springvatten. Inga skott skrämde nu menniskor och djur, ingen brudstass trängdes på gården, men vagn efter vagn rullade upp till et vackra tvåvåningehusets böga trappa, under det en sextett af infanterimusik blåste stycken ur — Offenbachs operetter ute på altanen. Ingen talman tog emot oss, men ett par tjensteflickor anvisade oss rum, der vi kande kläda om 0ss. Inga dukade bord syntes nu i det stora dagliga rummet, der en stor del af gästerna församlat sig; kaffebrickan, som bars kring, talade om konfektbröllop... Jag hann knappast tömma min kopp och undra hvar vigseln skulle ega rum, förrän dörrarne till en stor sal slogos upp samt ett ljussken från kronor och lampor mötte våra blickar. I fonden stod mellan tvenne blomsterprydda pelare ett blomstersmyckadt altare, omgifvet med höga blommande nerier. Musiken blåste koral, brudparet inträdde, bruden i en lång, skir, hvit drägt, brudgummen i frack. Efter dem följde åtta hvitklädda, blomstersmyckade tärnor och åtta marskalkar. För tjugu år sedan knäböjde på ungefär samma plats, icke brudens föräldrar, men nära avförvandter, bruden vadmalsklädd med: silfverspännen, nålar och kedjor på halsen och bröstet, och på hufvudet den dybara, men fula bondhättan, stor som ett såll, och bredvid bruden brudgummen, i mörkblå vadmalsdrägt. De sågo solida ut. när de trädde fram på stjernklädet,, som föreställde brudmstta, bruden var dock hvit om kind och läppar, men såg föröfrigt lugn ut, ehuru det var en allmänt känd hemlighet, att hon nödgats genom föräldramskten försaka sin kärlek till en fattig yngling, för att gå i brudstol med den rike hemmanssonen, hvilken, af lika skäl som hon, ej heller varit angelägen om förbindelsen, men — egendomarne voro så belägna, att de kunde skötas i sambruk, och det var så vanligt då, att föräldrarne bestämde öfver barnens giftermål, utan att rådfråga dem. Vigseln var slut; ingen talman bar nu fram den profetiska kringlan, som det förra brudparet, enligt tidens sed, skulle draga sönder för att ge hvem som blef husbonde, nu kom, efter lyckönskningarne, det rhenska vinet och konfekten, och så börjades dansen, som fortgick tills fram på morgonen, blott afbruten af måltiden och andra förfriskningar. sÄr detta verkligen skånska bönder, dessa herrar och damer? frågade mina danska vänner, och då jag sanningsenligt svarade, att endast ett fåtal tillhörde andra klasser än landtbrukarens, väckte det deras förvåning; men de nästan beklagade, att de hvarken här eller anvorstädes i Skåne funnit några egendomliga bruk eller folkseder. Jag gaf dem i få orå en beskrifning öfver det förra bröllop jag bivistat här, med sina ändlösa måltider af den kalla föringsmaten, som gästerna sjelfva bestodo sig och de lika ändlösa och osmakliga talen af talmannen, som tillika var ett slags rolighetsminister, huru qvinnorna då sntto tysta kring väggarna, i fall de ej förmådde deltaga i dansen på logen, och huru karlarnes munterhet, ökad af ränvio, ofta urartade till ovänskan; danskarne sörjde lika litet som ig öfver hyfsningens framsteg, äfven om den skulle bortsopa sista spåret af det egentliga folklifvet tillika med råbeten. — Några skånska folkdrägter fupnos här dock, sjelfva värdfolket buro dem som brukades i orten. fs SBR fandelsanderrä! NHoterad Vexel-Hurgs Stockholm den 31 Jan LONDON 17: 35, 17: 924,, 17: 93, 17: 92. 17: 91, va on