Aftonbladet – 31 januari 1871, sida 3

(Insändt.) Föreläsningarne i vetenskapsakademiens hörsal. Uti dessa för allmänheten både nyttiga och högst nöjsamma föreläsningar, såväl som i sjelfva sakens intresse, szom genom dem skall befrämjas, böra vi ej uraktlåta att fästa hrr föreläsares uppmärksamhet på nödvändigheten att söka göra sig hörda af hela sin publik. Blott få menniskor ega så skarpt hörselsinne att de utan en högst tröttande ansträngning förmå uti denna tunga hörsal följa med innehållet af ett föredrag, hvarvid den talande ej alltid håller rösten uppe. När den sänkes till blott vanlig talhöjd är sådant för de längre bort sittande-en ren omöjlighet. Om då ibland 20 ord 4 eller 5 gå för-lorade så är det klart att hela föredragets intryck blir mycket ofullständigt; den både intresserade och betalande publiken ledsnar härvid, samt man mötes, vid frågan om föreläsningens besök, af svaret: iag går hbelre och hör på musik — ty den hör jag. Det är ganska förklarligt att en föreläsare, som är van vid en liten hörsal och ett fåtaligt samt uppmärksamt auditorium på nära hålt, glömmer fordringarne på detta rum med en stor och derför alltid något bullersam publik. Men-han måste redan från första uppträdet i katedern vara beredd härpå och fortfarande söka i möjligaste mån fylla dem. Om vi skulle ytterligsre göra en anmärkning, så gäller den föredragens väl stora och för föreläsaren, såväl som för de flesta åhörarne tröttande längd, då det kan antagas att flertalet af de senare äro ovana att under 2 timmar spänna sin uppmärksamhet och säledes mot slatet erfara en slappande trötthet. som blir så mycket större om ej intrycket af föredraget flyter jemnt, — Hvad som dessutom för uppfattnisgen af ämnet och dess bevarande i minnet skulle vara särdeles underlättande vore utdelningen af föredragets