Aftonbladet – 31 januari 1871, sida 2

iga tilltagen af dem, hvilka vilja angripa henne i hennes grundval. Man anser oss böjda att yrka på krig för att desto lättare förslatva andet, i det vi intaga deras plats, som störtat 088 i vanära. Vi äro framförallt förklarade iender till kriget och isynnerhet till detta krig, som vi anse för ett brott. Vi brännmärkte det, då det företogs. Vi vädjade till denna ruttna församling, som genom sin servila hållning indrog oss i detsamma. Vi förbannade det af all vår kraft. Nu äro vi dömda att föra det, ty det gäller Frankrikes räddoing. Frågen dem, hvilka förtrampa vårt land, hvad de slåss för; de skola säga eder, att de slåss emedan en konung nödgar dem dertill. Denne konung hade, förut sagt, att han icke förde krig mot landet, utan emot den kejsare som höll det fjettradt. Och likväl — då man i det från sina tyranner befriade folkets namn ville göra ett slut på brödrastriden, fordrade han tre millioner invånare, flere milliarder i penningar, ett af forterna, med ett ord vanäran. Vi vägrade det. Vi vägra det äonu, och vi skola alla hellre gå under än återtaga vårt ord! Republiken har gjort sig fullständigt solidarisk med fäderneslandets sak. Om kon skulle duka under, kommer det icke att fattas reaktionärer, hvilka tadla den ansvarighet hon påtagit sig. Man måste således rädda landet. Man måste äfven rädda denna olyckliga befolkning, som sätter sin tillit till republiken. Erinrom oss, att 15,000 elsassare ha lemnat sina af fienden öfversvämmade provinser för att begifva sig till Lyon och ansluta sig till fäderneslandets försvarare. Vi kunna icke öfvergifva dem, ty de äro representanter af dem, hvilka förblifvit i fiendens våld. En fred i detta ögonblick skulle vara detsamma som fäderneslandets stympning. Ipvgen har rättighet att afträda en enda tumsbredd franskt område. Till lycka för våra af invasionen hemsökta befolkningar, till lycka för dem, hvilka hittills undgått densamma, kunna vi icke afträda en enda jordremsa, icke en enda liten bråkdel af befolkningen. Frankrike är förpligtadt att försvara sig till sista man; annars är det för alltid tillintetgjordt. Under 20 år har Bonaparte förberedt våra armeer. På detta gudlösa verk har han förslösat mer än 20 milliarder, och likväl försvunno han och hans armåer efter 14 dagars strid. Sedan 4 månader står det ät sig sjelft öfverlemnade Frankrike gentemot fruktansvärda armöer, utan att förut ha utgifvit en milliard, och dess motstånd har eldat hela nationen... För att säga vårt sista ord — när vi ha återeröfrat denna hvarje nations, hvarje menpniskas oförytterliga egendom, vår nationeila sjelfständighet, vår individuella frihet, Gå skall man få se om vi äro krigets män, om vi äro diktatorer. Nöjda med vårt samvetes vitnesbörd, med den ljufva känslan att ha uppfyllt vår pligt, skola vi endast hafva en önskan, nemligen den att återvända till mängden, som vi tillhöra och göra oss en ära af att tillhöra, och visa, att om vi hafva patriotiska lidelser, vi framför allt hafva den republikanska trop.