Aftonbladet – 28 januari 1871, sida 3

ven beslutit sig för att bivuakera. Alla tecken antyda, då den 9:de divisionens stab under general Sandrart icke återkommit till Versailles, att man väntar sjridens fortsättning i dag, Striderna utanför Belfort. Från departementet Haut-Rhin skrifves den 19 Januari till Augsburger Allqgemiene Zeilung om de sista striderna i södra Vogeserna: Det tyska krigförandet har åter vicat sin öfverlägserhet på högplatån mellan Vogeserna och Jura. Man hade på franska sidan äsyftat en rask framåtgående rörelse och ett kringgående af tyskarne, men den bättre ledningen på vår sida har lyckats att i en fast koncentrerad ställning förekomma och på ett lysande sätt afvisa denna rörelse. Flankmarschen från Dijon till Vesoul utfördes hastigt och på ett mästerligt sätt, och våra trupper hade redan fattat posto på högslätten, då ransmännen började rycka fram ur nedre Doubsalen. Den 9 Januari tågade general Werder på tre vägar till Lisainedalen, och dertill kommo isynnerhet preussiska regementen vid Marat och Villersexel i striden, under det att badensiska divisionen mera intog venstra flanken. Hela rörelsen skedde på vägen från Vesoul till Montbeliard och norr om densamma. Högqvarteret kom till Lure, och vid ytterligare framåtryckande fattades på erhållna order posto på linien Champigny, Chesebier, Chagey och Betboncourt, men högqvarteret förlades till Brevilliers nära Hericourt. — Till betäckning för denna tyska linie tjenade Lisaine, som flyter genom en temligen trång dal och domineras af ansenliga kullar, och denna position stödde sig i sjelfva verket så på belägringskåren vid Belfort, att denna i nödfall kunde komma den Werderska kåren till hjelp. För Allainelinien behöfde man så mycket mindre hysa några farhågor, som denna icke endsst är förskansad, utan äfven de framför densamma stående franska trupperna visat sig som ett föga värderikt mateterial. I norr bildade den högbergiga och skogiga nejden i triangeln Champigny-Belfort Giromagny en ännu mindre tillgänglig punkt, och de fiendtliga tiraljörer, som den 12 Januari visade sig i Lure, funno snart, att här icke var rätta stället att verkställa en genombrytning. Bourbakis trupper framryckte öfver Arcey mot Montbeliard, hvars efästade torn de icke vågade angripa, och öfver Beverne mot Chenebier, der de intogo en genom skog betäckt position. Äfven här försummade Bourbaki den bästa tiden, i det han lät våra trupper få försprång i stället för att hastigt och med makt kasta sig på H6ricourt och på vägen derifrån till Belfort, och sålunda fick Werder icke endast tid att orientera sig i sin nya ställning utan äfven att på nya punkter uppkasta skansar och besätta dem med batterier. Det franska anfallet skedde den 15 Januari med fyra kårer på linien mellan Chagey och Montbeliard och hade förnämligast till ändamål att forcera vägen från Håricourt till Belfort; men denna nio timmars strid blef utan resultat och angreppet strandade mot den badensiska divisionens fasta hållnipg, som icke en gång led många förluster. Vid anfallets förnyande den 16 medverkade förnämligast artilleriet, men kunde så mycket mindre uträtta något, som tyskarnes ställning genom sitt högre läge dominerade fransmännens och de sistnämndes artilleri icke visade sig bättre än förut. Bourbaki lät nu under natten störretruppafdelningar rycka fram åt norr öfver Couthenors och försökte en framåtgående rörelse på Chagey och Chenebier under det en del af trupperna sysselsatte våra vid Bethoncourt och skulie hindra dem från att deljaga i striden på högra tyska flygeln. Men med riktig uppfattning af de franska planerna hade här ställningen blifvit förstärkt, och från morgonen till aftonen tillbakavisade brigaderna Degenfeld och Keller vid Frahier och Chenebier fienden i en häftig strid och bibehöllo Frahier och den anfallna terrängen, på samma gång de kastade fienden tillbaka öfver Chenebier. Under denna strid egde en artilleristrid rum vid Cbagey och Luze, men som icke utöfvade något inflytande på stridens fortgång. Förlusten under dessa tre dagar på tyska sidan uppgifves till 1200 man; på den franska stiser den till minst tre gånger så mycket, och många fångar togos äfven från fienden. Ännu en gång, den 18 Januari, ville fienden göra ett anfall, men hans trupper voro dels stadda i upplösning, deis kunde de icke mera föras i striden; och då Bourbaki mot middagen fick signal om de tyska bjelptruppernas framryckande från Gray och Vesoul afstod han från utförandet at sitt företag och beslöt att draga sig tillbaka i nordvestlig riktning, i det han försökte göra front mot de sistnämnda trupperna och vinna vägen till Besangon. Den Werderska kåren förblef enligt erhållna order i sin defensiva ställning, ihvilken den ända till Manteuftels och förstärkningarnes ankomst skall stanna. Enligt de fångars utsago, som tagits den 18, är det icke osannolikt, att En del af Fredrik Carls arm6 tagit vägen åt öster för att angripa fienden i flanken och vidare operera gemensamt med Manteuffel. Afvenså kan man i hvart ögonblick vänta underrättelse om garibaldianernas åseyRa 431 TYsan