Aftonbladet – 25 januari 1871, sida 2

Konung Edvard, så börjar tidningen;socku-d jerade Skottland, men Skottland fördref Edrards son. Det af Napoleon slagna Preussen este sig ånyo och återvann sin frihet. Frankike ändtligen fann i ett läge — änvnt värre än let, hvaridetpiu befinner sig —en räddare i Dunouriez. En vacker dag kan en ny Dumouriez ippträda. För hvarje vecka som kriget föränges, ökas utsigten att en sådan skall uppstå. Sålunda kan en vacker dag lyckan vända sig till Frankrikes fördel. Men äfven oatsedt möjligheten af räddande mi!itäriska snillen i Frankrike, är krigets fortsättande fullt at faror för Tysklands tillvaro såväl som för dess välstånd och frihet. Paris kan duka under, armeerna kunna blifva slagna, den ena efter den andra, men republiken skall icke gifva vika. Om äfven det aktiva motståndet icke mera blifver möjligt, skall det efterföljas af ett passivt motstånd. Den franska stoltheten skall inlåta sig i ea täfliogskamp mot den tyska ihärdigheten. Är det icke möjligt, att Frarkrike blifver den vinnande parten i detta spel? Frankrike underkastar sig förlustern:, lemnar å sido hvarje tanke på några affärer, politik, veten-! skap ända till det ögonblick, då dess jord är rensad från den utländska fiendens närvaro. Men kan väl Tyskland göra detsamma för att hålla Frankrike kufvadt? Ansträngningen skall kosta Tyskland lika mycket som Frankrike. Tyska armen räknar i sina leder de tyska familjernas försörjare, de tyska fabrikernas arbetare. Om man i oändlighet håller dem skilda från sina hem, skall icke endast ropet på fred höjas inom familjerna, utan sjelfva de resursser landet eger för att! underhålla armen skola blifva uttömda och tillintetgjorda. I ett sådant krig är hela fördelen på den anfallna nationens sida. Flere omständigheter visa, att det tyska folket redan börjar känna de ledsamma följderna af ett eröfringskrig. Konungen, som i sin ungdom inträdt såsom segrare i Paris och i sin ålderdom håller sitt hof i Versailles, kan icke ha något emot att kriget fortfar, men den befolkning som stannat qvar i Tyskland börjar fråga sig sjelf hvilka följder kriget för henne skall medföra. Korungen har genom kriget vunnit en kejsarkrona, och Tyskland den främsta rangen bland Europas krigiska makter. Men dessa fördelar af enhet, säkerhet och oöfvervinnelighet skulle alla för Tyskland förblifva desamma, äfven om freden afslötesi morgon. Allt hvad som göres för att fortsätta kriget måste kompromettera de redan vunna resultaten, Tysklands smärre stater börja se, att krigets förnämsta ära tillfaller Preussen och att, ehuru de till ena god del bidraga till henne, det är Preussen som skördar alla fördelarne deraf. Genom avt hjelpa Preussen att underkufva Frankrike gifva de sig en herre. Den tyska demokratien sänder sina söner till döden på slag ältet, för att den preussiska aristokratien genom sina segrar i utlandet skal! befästa sin makt inom lindet. Det är således icke endast af sympati för det frisinnade Frankrike vi ogilla krigets fortsättande; vi göra det äfven af sympati för det frisinnade Tyskland. Dessa båda stora nationer kunna icke vilja bvarandras förstöriog, och den europeiska civilisationen kan lika litet vilja denna dubbla förstöring. Det skulle vara att athugga Europas bögra hand eller utstinga dess högra öga. Tysklands verksamma och beräknande ande, inskränkt till att blott drömma om eröfringar och nationel bämnd, frånska felkets lefvande, rörliga och energiska ande, dragen från vetenskapens och politikens områden för att förlora sigi kombinationer för försvarsväsendet och krigsmaskinerna — se der en dubbel clycka, som icke kan annat än undanskymma freamåtskridandets ljus. Hela Europa är intresseradt i att detta krig tar slut, och Tyskland mer än någon apnan. Det är omöjligt att icke tro, att någon ansträngning snart skall göras för att förmå de krigförande att inlåts sig i underhandlingar och att dessa underhandlingar skola leda till fred. rbh 0