Aftonbladet – 24 januari 1871, sida 2

Ett exemplar af Journal dös Hebats för dei 1 Januari, som med någon af de senaste bals longerna kommit ut från Paris och letat sig väg till Brissel, innehåller en artikel af John Lemoinne, hvilken såsom betecknande för stämningen inöm de mest intelligenta kretsarne i den belägrade staden eger ett ej ringa intresse. Vi återgifva den här nedan: Ferväl 1870! Farväl olycksaliga år! Måtte jorden vara dig lika tung som dä värit tör jorden! Måtte alla de skoflar mull vi dagligen kasta på våra döda hopa sig på din graf och på ditt minne! Ja, på ditt minne, ty det är detta som vi skulle vilja jorda med dig. Allt ifrån början af detta krig hade de som ej velat det, de som förutsågo dess olyckor och framför allt dess fasor åtminstone inderkastat sig det som en pligt, nästan som en försoning. Om det funnes någon rättvisa, skulle denna olycka endast bort falla på dem som nedkallat den, på dem som, då de sågo den tjuguåriga despotismen ramla, endast hade följande ord att yttra på dess graf: Sak samma, vi ha ändå roat oss bral De som ej varit med om att skifta rofvet kunde dock ej skilja sitt öde från det gemensamma fäderneslandets. Då all den smuts, hvartill vi så länge varit vitnen, erhållit den allmänna rösträtten3 tvagning och absolution, var det hela nationen som borde vara an svarig derför. Det kunde anstå den man som störtat oss i afgrunden att säga: Det är ej jag, det är Frankrike; men det anstod ej hans offer att säga: Det är ej vi, utan han. Vi fade alla förtjent brotteos straff, emedan Vi tålt deras förörvåre j Vi hade dock en tröst qvar. Vi kunde coge 035, att vi med våra lidanden skulle lösköpa de kommande generationerna, och att vårt blod skulle bli våra barns lösesumma. Vi köndd tid att det gamla hatet mellan folken skulle finna sin sista näring i deuna sista kamp och släckas i detta blodhaf. Vi trodde oss betala framtidens fred. Ack nej! Det utsäde som såtts i de af kulorna plöjda farorna skall endast Väåa tipp i hämndens skördar. Verldens fred, lycka, arbete, helsa äro på nytt för en följd af generationer tillintetgjorda. Denna kanon, hvars rollande ekon vi höra, träffar ej blott mennisker söm äro våra anhöriga, våra vänner, våra medborgare: utan äfven stt helt tidehvarfs idåer, drömmar, illusiönör, afbeten: Det är mer än ett halft sekel förloradt af det förflatna, måhävda också mer än ett halit sekel förloradt af framtiden. Detta fredens och frihetens träd som för femtiofem år sedan planterades och af så många höga och Hertliga ittelligenösr med eå mycken omsorg vårdats, det är nu på en enda dag på nytt förstördt af barbariets andedrägt. Det är som våra skogar, hvilka ännu i går omgåfvo och bekransade Paris med sin grönska. De hade 1814 och 1815 blifvit härjade, nedhuggfa; nedbrända, förstörda; de ha behöft mer än ett halft sekel att växa upp på nytt och grönska igen, och nu se vi dem åter förstörda på en dag och tjena till sista näring åt våra ödsliga härdar. Så skall det ock gå med frukterna at det intellektuell och moraliska arbete som utförts af alla dem som under de senaste femtio åren tänkt, talat och skrifvit. Allt måste göras om; efter så mänga avustränguingar faller den råa styrkans och våldets Sisyphussten ännu en gäng ned på 083: Om åtminstone de som komma efter 0s3 återupptaga detta arbete! Men nej; de skola ha vuxit upp i vreden och hämnden. De enda träd som de planterat skola vara träkorsen på grafvarna. Den uthungrade modren som ser sitt barn dö vid sitt bröst skall ropa till de efterlefvande: Kommen ihåg! Sådan är denna nyårsdag 1871 som nu ingår. — Men, lika godt! Laboremus. Låtom 088 lika fallt arbeta! Läsen de föreskrifter och råd läkaren under de senaste dagarna gitvit! I skolen der se att man för att kunna kämpa emot kölden ej får stå stilla. Den som sätter sig somnar, och den som somnar vaknar ej mer. Derför, låtom oss gå, oupphörligt gål