Aftonbladet – 24 januari 1871, sida 2

af Paris, åtminstone draga en betydlig del af bans trupper derifrån. Alla dessa armeer ha, den ena efter den andra, sett sina bemödanden misslyckas, Slag på slag ha fransmänner mäst mottaga budskapen om den vestra armöns tillbakadrifvande mot Bretagne, om Bourbakis fruktlösa tre dagars stormning på de preussiska linierna framför Belfort, nordarmens nederlag vid S:t Cluensin böh det misslyckade utfallet från vestra fronten af Paris. De ha följt, dessa jobsposter, nästan utan andrum på hvarandra, tills slutligen olyckan vid S:t Quentin kom som råga på måttet. Det är således ej underligt om stämningen i Frankrike är tryckt och nedslagen. Den nuvarande ställningen är säkerligen en af de bekymmersammaste regeringen tör nätionalförsvaret haft att bjuda spetsen; men lika säkert är att det skulle vara ett stort misstag att deraf sluta till en nära förestående uvderka telse. Med den spänstighet som utmärker det franska lynnet skall man utan tvifvel snart repa mod så snart man ser de ledande männen ej förtvifla. Gambetta talar i samma beslutsamma ton som alltid och Faidherbes från Lille atfärdade dagorder till sin slagna arme vitnar ej om modfäldhet. Jules Favre har nu sannolikt lemnat Paris för att begifva sig till London; trots den verkligt rörande omsorg, hvarmed Bismarck i sin svarsnot söker ötvertyga honom att det omöjligt går an att han reser till konferensen, då Paris intressen stå på spel. Favre har dock ej lyssnat till dessa vänskapliga föreställningar, utan begagnat sig af den utväg förbundskanslern anvisat honom att af de militära myndigheterna begära tillstånd att passera de preussiska linierna. Ett sådant har äfven beviljats honom. Den komite, som i London bildat öig för att vidtaga anstalter till hans mettägande, hade fått updefrattelse att han vore att ditvänta som i går. Emellertid berättar ett SenarG ingånget telegram, att han anländt till Lule och deltagit i det der i går hållna krigsrådet undör Gamböttas prösidiom. Uppgitten, ehuru ej osannolik, torde dock fordra bekräftelse. Enligt en berättelse om slaget vid S:t Quentin, som meddelas af Lilletidningen Progres du Nord, skall det här, som vid Le Mans, varit en klavd möbilgardena utbiiteÅ pånik söm vållat nederlaget. Intendenturen vid armen skall ätven befunnit sig i ett miserabelt skick. Fästningarna i norden äro satta i försvarsskick. Så är trakten omkring Valenciennes på två mils omkrets satt under vatten. ambrai bombarderas sedan i får äf preussarna, ock det öster erom belägna Landrecies är cerneradt. Mot Longwy, hvars tappre kommendant, öfverstelöjtnant Massaroli, vägrat att gifva sig, fortgär ett bombardement som redan förvandlat en stor dei af staden till en askhög. Times specielle korröspondent i Versailles Bkrifver den 20 på aftonen: Fransmännen stå i betydliga massor i närheten af Mont Valårien. En stark dimma ligger öfver fältet: Montretout, mot hvilket fransmännen i går gjorde ett utfall, blef i natt återtaget af femte armekårens 69:e division. Preussarna förlorade 20 officerare och 200 man. Fransmännen hotade i stort antal S:t Cloud. Korrespondenten menar, att detta vore Parisarmöns sista försök och berättar att det säges att Trochu blifvit sårad. Att döma af denna Russells berättelse tyckes dock utfallet den 19 ej varit så utan resultater, söm Versaillestelegrammerna skildrat det. Enligt Paristidningar af den 17 hade Cagen förut en bomb träffat Pantheon, slagit igenom kupolen och fallit ned i kyrkans inre. Likaledes blef dess ståtliga kolonnad träffad under natten, då äfven Sorbonne ånyo träffades. Striden utanför Dijon i söndags synes, ehuru oafgjord, i det hela utfallit till fördel för garibaldianerna. Tyskarna sägas ha dragit sig tillbaka, sannolikt för att förena sig med Werder, hvilken, enligt ett telegram till London af den 21, skall förfölja Bourbaki i riktningen mot Besangon. Den provisoriska regeringen har, som telegrafen berättat, i en prokiamation afgifvit en högtidlig protest mot bombardementet af Paris. Detta. dokument, som nu meddelas af defranska tidningarna, är af följande lydelse: Vi beklaga oss inför de europeiska kabinetterna och den allmänna meningen i verlden öfver den behandling, som den preussiska armen icke drager i betänkande att låta staden Paris vederfaras. I nu nära fyra månader har hon inneslutit denna stora hufvudstad och hållit två millioner fyra hundra tusen invånare fångne. Hon hade smickrat sig med att kunna kufva den på några dagar. Hon räknade på uppror och svaghet. Då dessa bundsförvandter förvägrat henne sin tjenst, anropar hon hungern om bistånd. Sedan hon öfverraskat de belägrade vapenlöse, hjelplöse och utan organiserade nationalgarden, har hon kunnat i all begfämlighet omgifva den med fruktansvärda. med kanontr