Aftonbladet – 19 januari 1871, sida 2

sångare, alla svenskar. Den utfördes på ett oeundransvärdt sätt; Nilsson nickade med hufvudet sitt bifall och vid sångens slut applåderade hon. Hr Joh. Ensnder, utgifvare af Heralandet, deklamerade dereiter ett poem, författadt ar honom sjelf och dediceradt till Nilsson. Hon tackade för denna artighet och auditoriet klappade händerna. Fröken Nilsson tog derefter kransen från sitt hufvad och höll den i handen. Den förenade skandinaviska manskören, bestående af 80 röster, sjöng nu utan sckompagnement en svensk sång. Effekten deraf var anslående och sängen utmärkt, om man betänker att den icke ackompagnerades. Sångarne voro placeride i fronten af galleriet. Derpå spelades en svensk visa af rusikkåren. Fröken Nilsson roade sig undert tiden red att betrakta de närvarande genom en teaterkikare, på det sättet tagande revanche på alla de kikare och lorgnetter, som naturligtvis voro riktade på henne. Herr Lange. Herr Lange yttrade att han hade introducerat en qvinna, öfver hvilken svenskarne med rätta voro stolta. Han undrade huruvida närvarande tid kunde framvisa heones like såsom sångens drottning. Två qvionor från det fattiga, bortglömda Sverige hade förut gjort sitt till för att erinra Amerika om detta land. Han alluderade på Frelrika Bremer, den stora författarinnan, och Jenny Lind, som blef så ryktbar som någon sångerska cunde bli. Den senares rykte hade knappt börjat örblekoa i Amerika förrän Christina Nilsson kom applåd)! Svenskarne voro helt naturligt stolta Yfver en sådan trio. De voro visserligen ej qvinor som stiidde för qvinnans rättigheter (skratt eh applåder), men de voro ej utan sitt värde för let. Han lofprisade sångens drottning, såsom den ler hade från hyddan stigit upp till tinnarna af yktets tempel (stark applåd). Han hade hört venng sjunga ler expositionen i Paris, der Up: