Aftonbladet – 18 januari 1871, sida 3

De svenska stenkolen. Under rubrik Huru några stenkolsgrufvors bearbetning kan verka till en bygds förkofran har en Vän af svensk industri i N. D. A. för den 13 dennes meddelat åtskilliga intressanta uppgifter angående ett i närheten af Cardiff, South Wales, beläget kolfält, och dervid dragit en parallel emellan nämnda engelska grufvor och våra skånska stenkolsfält. De anförda omständigheterna synas berättiga till en dylhk jemförelse i så måtto, att i Skåne liksom på Aberdanefältet de kända stenkolslagren fingo under generationer ligga obegagnade, utan att någon ville våga tid eller penningar på tillgodogörandet af dess rikedomar; och hvarje sann fosterlandsvän instämmer säkerligen af allt bjerta i den önskan, att den dagen icke måtte vara långt aflägsen, då liknande jemförelser äfven kunna göras beträffande kolgrufvornas mäktiga inflytande på industrien och landets allmänna välmåga. Tnsändsrens reflektioner om den svenska trögheten och bristande företagsamheten tyckas emellertid bevisa, att han är i okunnighet derom, att ett inhemskt bolag är under organisation, i ändamål att på tidsenligt sätt bearbeta de skånska kolfälten; Det torde måbändea glädja honom att höra det flera af landets mest framstående män, såväl i indastrielt som vetenskapligt hänseende, hafva ställt sig ispetsen för detta företag, hvilket, utan tvifvel, kommer att bedrifvas med den energi och den kunskap, som det stora målet kräfver. Att svenskarne för öfrigt, äfven med erkännande af deras benägenhet att taga del i privatbanker och andra dylika lönande affärer, ipgalunda äro blinda för landets och industriens kraf, synes bäst af den allmänna ifver, som nu råder snart sagdt öfver hela riket, att åstadkomma jernvägar. Man inser att lätta kommunikationer gifva den kraftigaste uppmuntran åt all slags industriel verksamhet, och det är säkerligen icke meningen att stanna på haltva vägen. Sedan, såsom pu, öfvertygelsen blifvit på goda grunder stadgad, att verkligen både mycket och goda sterkoi finnss att tillgå i Skåne, torde det icke anses förmätet om man söker lugna insändarens patriotiska dubier med den försäkran, att de omnämnda engelska och danska bolagen skola åtminstone icke blifva ensamma om vår uppvaknande kolindustri, så mycket mera som nyssnämnde svenska bolag redan tillförsäkrat sig en god portion af de rikaste, hittills kända, kolfälten. Beskyllningen för lojhet och brist på företagsamhet, som så ofta göres emot svenskarne, bör här så mycket mindre vara på sin plats, som insändaren sjelf, med det anförda exemplet från England framför sig, säger att en sak, om äfven aldrig så god och lönande, nästan alltid behöfver en viss tid på sig för att bringas till utförande; och då detta visat sig vara fallet till och med med England, med dess stora kapitalstyrka och erkända företagsamhet, torde man icke böra förtänka oss, fattigare svenskar, att vilja se innan man hoppas. Tre år hafva knappast törlidit sedan, genom det af framlidne professor Erdmann utgifna betänkandet, man började få någon närmare kännedom om det skånska koldistriktet, men de kol, som då från de nyupptäckta grufvorna upptogos, tycktes, hvad godheten beträffar, lemna ganska mycket att önska. Det medgifves visserligen att detta var en naturlig följd deraf, att kolen upptogos från tunna lager helt nära jordytan, ett förhållande som den praktiske kolingeniören vet inträffar vid de flesta kolgrufvor, men kännedomen om ett sådant förhållande kunde knappast förutsättas hos konsumenten, som skulle använda kolen, hvilken endast hade att bedöma varan efter dess godhet och tjenlighet för ändamålet. Om en viss prejudice sålunda till en början uppstod emot de skånska kolen, torde detta böra hänföras till sättet hvarp åaflären från början sköttes, men ipgaluuda till hvarken