Aftonbladet – 18 januari 1871, sida 3

MUSIK. Blott för ett snille med Beethovens seåliga renhet och obeskrifliga innerlighet var det möjligt att i toner teckna en karakter sådan som Leonoras i Fidelion. För att på scenen under lösningen af denna uppgift kunna i högsta möjliga grad motsvara den ideaiestalt, som mästaren frammanat, fordras åter i främsta rummet förmågan att höja sig till sublim pathos och koncentrera sig till utomordentlig energi, utan att likväl, genom ett enda missriktadt eller allt för vägadt steg, öfverskrida det naturligas område. Att fröken Hebbe eger denna förmåga har hon längesedan uppenbarat derbän, att äfven de, som i andra partier blott halft eller mindre gerna erkännt hennes betydande talang, emellertid städse i Fidelio egnat henne odelad hylining. Det är sålunda med det varmaste intresse, man pu har återhört henne i denna triomfrol, likasom med den lifligaste tillfredsställelse, man i hepnes senaste ätergifvande deraf iakttagit att äfven det, som förefaller fulländadt, kan skrida framåt. Aldrig har hon mer con amore tolkat denna karakter af idel kärlek. I den första akten, der hvarje moment innehåller en pröfving och der hvarje scen låter Leonora nalkes eller fjermas från ett mål, hvars betydelse för henne ingen annan får ana, måste man ovilkorligen beundra fröken Hebbes förvånande rikedom på mimiska och musikaliska nyanser, hvilken synes nästan uttömma ett ansigtes och en stämmeas förråd af uttryck för fruktan eller hopp. Den stora arian med dess ständigt stegrade längtan är hennes röst ej mäktig att framhålla med hela denna tondikts kolosssla kraft. Så mycket förträffligare gifver hon grafduon, dolkscenen — arbetets dramatiska kärnpunkt — kärleksdouetten och operans afslutning. Fröken Hebbes mästerskap i dessa prestationer är tör allmänt bekant och erkändt för att vi skulle nu behöfva upprepa dess skärskådande i detalj; deri och i den hänförelse det har väckt se vi en borgen för att teaterns styrelse skall för så lång tid som möjligt vid vår lyriska scen fästa en artist, som tillförsäkrar repertoaren besittningen af Beethovens storverk och äfven i andra partier af högsta ordnivgen gjort sig gällande såsom en bland operans mest framstående konstnärliga för mågor. . . . År Arnoldsons Masaniello hyllades i förgår med entasiastiskt bifall och skall säkerligen framgeng blifva ett bland den utmärkte sångarens bästa partier, Den store fiskarhöfdingen, öfverlägsen genom ädelmod, smidig törslagenbet och imponerande kraft, men med allt detta städse en folkets man, är ett ämne väl värdt en konstnärs djupaste studium, och hr Arroldson har tydligen med klart omdöme och brionande håg egnåt hela sin förmåga värdigt återgitva den snillrika karakters. vagen. Hans friska, energiska uppträeck. VS andra akten innebar redan mycket ande . esh sant, och fierde aktens draåde nytt — slapde momenier, likasom den natiskt färr ighetsscenen, vitnade samtörande vansin. värma, takt och unrskiljga om artistisk . syppunkt tycktes oss viog. Ur musikalisk — Gmmerarian, hvilka len första barcarolen och: kaga är här hört åda nummer man ej på ra sig gällande. å väl återgitna, synuerligen, icke var den Itt röstdispositionen likafollt . nderstonlira bästa, fann man emellertid v Willlom, särdeles i duon med Pietro. I m or nan hade denna kraftigt skizzerade typ äte. ått en i allo utmärkt representant. Fröken 3jörklund, som öfvertagit Fenellas rol; inresserade under dess utförande genom ett ikt mått af lif och innerlighet och vann den ällsynta utmärkelsen att redan efter första kten inropas. Efter operans slut mottog hon emte br Arnoidson publikens erkännande. Fra Michaeli gif sitt mindre tacksamma parti med en konstnärlig fulländning, som hyllades med inzepningar och blommor, Sä väl första som tredje aktens balett samt åtskilliga af de mest framstående körerna vunno ikaledes. utomordentligt bifall. Ettoch annat mer än vanligt raskt tempo tycktes särskilt behaga auditoriet. a