Aftonbladet – 17 januari 1871, sida 3

-Irent efter så och så mycket per ark — jag I kommer icke riktigt ihåg hvad kamrern upp) Igifvit att priskuranten för renskrifning var I på den tiden. Man var naturligtvis i banI ken också. Det gafs ej mera än en bank då -joch det var den som sade hine robur et seI curitas. Der skref man numren på åtta-, tolfoch sextonskillingssedlar i banko och förtjeI nade alltid några riksdaler i qvartalet. ) Det kunde till och med hända, ifall man ej var alltför enfaldig, att man fick förordnande under tre veckor på sommaren, kanske ) efter full lön, som var 400 riksdaler banko I per år. Då åt man middag hvarenda dag Ipå Blå Porten och om vintern tvekade man icke att gå till Ryssvijks vid Nya KungsI bolmsbrogatan, der man alltid träffade på god societet, eller kanske till sjelfva Berggren på Hötel Suede i Falkenbergska huset vid Drottninggatan, redan då ett utmärkt ställe, försäkrar min kamrer, och som ännu bibehållit de goda traditionerna. Phoenix, den Davidsonska, blef först en senare tids märkvärdighet. Sitt kaffe tog man om morgnarne hos Winters vid Riddarhustorget och om eftermiddagarne hos De la Croix på Norrbro, möjligtvis, något längre fram i tiden, hos Camarch, en Graubiändnare, vid Brunkebergstorg. Om Kung Carl;, Blanchs cafe och Lagergrens kunde man ej drömma på den tiden. Berns salong existerade icke i annan form än som cafe i Kastenhoffshuset. Och likväl hade man roligt, försäkrar kamrern, men nog låter det otroligt. Om aftonen spelade man vira, freqventerade societeten eller gick på fjerde radens sida och hörde Jenny Lind, såvidt man ej någon gång, när man nalkades riksdagsåret, kostade på sig en biljett till den blåklädda parketten med deraka och obeqväma bänkarne, för att förtjusas af den intagande Aurora Österberg... . Ursäkta mig,, aftröt jag kamrern häromdagen, när han hunnit så långt i sin berättelse. Hvem var Aurora Österberg?... Hvad siktern är ung, svarade kamrern och såg på mig med ett medlidsamt småleende, liksom jag skulle kunna hjelpa min ungdom. Och derpå tillade han: Aurora Österberg var den finaste, den luttigaste, den mest etheriska skådespelerska, jag ännu har sett, och jag kan dock säga siktern, att jag sett både Emilie Högqvist och fru Westerdahl och många flera i min ungdom. Aurora Österberg var också den vackraste, den mest älskvärda af scenens många vackra och älskvärda artister. Ettsådant behag och en sådan poesi på tiljan... Ack, hvad tjenar det till att jag talar om henne in!ören person som ivgenting begriper?... Jag kan säga siktern, att iag var kär i devona blomdoft, som hade det prosaiska tillnamnet Österberg, men icke visste hon det, och så blef hon gift med Olle Strandberg, vår förnämsta tenor. Det var en Fenella, skall ja säga... Gaf man Den Stumma redan då för tiden ? vågade jag fråga, som just hade tänkt mig på den operan i afton. Herre, skrek kamrem, som troligtvis tyckte att jag blef alit yogre och yngre; pågot som han ej kan tåla, Den Stumma gafs här i Stockholm redan år 1836. Redan då sjöpg hvarenda boqvist Men var på din vakt, och det gjorde han med guitarackompagnement, som var gauska nätt då för tiden Ferella var Aurore Österbergs triumf, men det var deck bara en småsak mot hennes Jolantha i Kung Renes dotter, som hennes man hade öfversatt och som,.. Kamrern tycktes sedan han kommit in på sina teaterminnen bafva glömt bort hvadl han skulle sägs om riksdagen och riksdags-. kanrslisterna i den gamla goda tiden. Jag tog. dristigbeten till mig och erinrade honom derom. Först småningom lyckades ban komma ned från sin teaterhimmel. Nå ja, åtemog ban, man lefde ständigt i i; hoppet om att det skulle blitva riksdagen gång. I, Kom skräddaren med räkning, sade man: ji herrn får vänta till dess det blir riksdag. Samma svar gaf man åt skomakaren top . alla de andra björnarne. Det hände tilloch med att man ej blott Todde, utan äfven åt) på förhoppningar om en plats vid riksdagen, detta dock vanligtvis ej längre än ett halft . år före riksdagens öppnande och, hvad maten beträffar, helst hos Marscholls vid Horns, gatan eller möjligtvis på Dahlbergs källare . vid Drottninggatan. j Ändtligen fick man i tidningen se attl: Petter Jönsson i Träslända anländt och bodde Lilla Grämunkegränd, att Bengt Gudmundsson också kommit upp och bodde i Stora Gråmunkegränd, samt att sjelfve Nils Strionlund hade tagit logis vid Lilla Nygatan, midtemot den palitiske källarmästareno, hyilken sistnämnde också på sätt och vis; hörde till riksdagen, synnerligen gerom de aktningsvärda qvantiteter toddy och dermed åtföljande politiska betraktelser, han hvarje . afton skänkte ut till riksdegsmännen. Med Petter Jönsson måste man ställa sig väl. Han bjöds genast på er frukostrisp på Dufvan. Bengt Gudmundsson, en liberal man, bjöd sjelf, och bästa sättet att komma I gunst hos honom var att låta bjuda sig. Kund? man på något sätt åberopa bekantskap med öfverstelöjtnant Gustaf Hjerta, så Var man temligen säker om Bengts beskydd. Nils Strinnlund var en fin man från Sollefteå, och på honom kunde man aldrig inverka genom att bjuda eller låta sig bjudas. Men ett godt skämt tyckte han om och glada ungdomar hjelgte ban gerna. Så skuile man också insinnera hos Petter Mårtensson, men ban hade vanligtvis en bondkanslist, en äkta och vafitabel, f. d. länsmanskandidat för öfrigt, med sig i kappsäcken, och den kandidaten skulle patronen naturligtvis först skaffa in, såsom den tekniska termen lydde. Hos Matta Persson i Öster Edsvik hade man föga utsigter, ifall mar ej kpade med bonom ingå uti en sakrik diskussion om femte hufvudtiteln. Det var hans specialitet och han kallades också, jagtror nästan till och med i protokollen eller ätminstone i notariernas anteckplagar, Steramiralen, at hvilken titel ban gjort sig väl förtjent ienam ganska ovanliga insigter i sjöväsendet, Med Zetterberg på Lidingön var man naturigtvis bekant, Han hade 2j då ännu bestigit Lidingötyoneg, hvilken innehades af 1208 avärfar på Herrsby, men höll redan västfritt hus på Ekholmsnäs, eller hvad stället iette. Denna bekgsntskap lärer dock föga SlAe IL mr YR l ( ; j ; E d K l i 4 I 1 1 i 1 H J 1 Z e ; d q C g vu KN