Aftonbladet – 14 januari 1871, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. — Doktor Davis. Den s.k. brödkomitån i Brissel hade skickat ut en pastor, Rocbedieu, med lifsmedel till de byar omkring Sedan, som mest lidit af kriget. Han var bekant på denna ort, och tyckes varit predikant i Sedan för 13 år sedan. Nu ämnade han ej besöka det, och var på återvägen från sin brödmission, då ban i Mouzon träffade systrarna till den nuvarande pastorn i i Sedan, Gulden, som var hans vän. De bådo honom komma och tjenstgöra vid en stor offentlig begrafning i Sedan, ty deras bror, pastor Gulden, bade farit öfver till England för att samla medel till de nödställda. Pastor Rochedieu åtlydde genast systrarnes uppmaning, och han säger: Aldrig skall jag förgäta hvad jag här fick höra och s8e. Den aflidne, som skulle begrafvas, var en doktor Davis, en gammal åttioårig neger, engelsk undersåte från Antillerna, som kommit öfver från Amerika för att hjelpa de sårade vid Sedan. Drifven af lefvande tro och ihärdig brinnande kärlek till själar, hade han inrättat, på sin bekostnad, vid Pont-Maupig, nära Sedan, en mönsterambulans, der ban vårdade öfver 600 sjuka eller sårade. När han som läkare hade gjort sitt arbete, gjorde den kristne sitt, och förstod så väl att vinna hjertan, att när den gamle svarte mannen inträdde i ambulansen, reste sig de sjuka för att sträcka armarne emot honom. Han hade funnit ett godt biträde i den ena af pastor Guldens systrar. Efter de sjuka kommo de fattiga. Han underhöll en stor mängd familjer. I Balan hade han med tillhjelp af systrarna Gulden, inrättat ett kök, der man dagligen kokade köttsoppa åt 800 personer, från Bazeilles, Balan, Lamoncelle, Fond-deGivanno ete. Jag var närvarande vid denna utdelning,, säger pastor R., soch i den starka kölden kände jag mig uppvärmd vid att se alla dessa fattiga menniskor med tacksamma ansigten bära bort sin rykande soppa. . Doktor Davis hade blifvit smittad af kopporna, och dukat under för ejukdomen och sina ansträngningar. Då begrafningen skulle ske, var hela staden i rörelse, och hela kyrkan var Backad af fattigt folk, man måste tränga sig fravi för att röja plats åt tjenstemän, läkare o. s. v. En anglikansk pastor, Jenkins, hade kommit från Brässel, en tysk från annat håll, och pastor R, talade franska; alla tre biträdde vid begratningeå. a Pastor R. säger att det ej var svårt att predika, ty han läste sin predikan i allas ögon. Han fick visa med lefvande fakta den kristna trons kraft. Han fic tillika framlägga ett bevis för själarnes jemnlikhet, det merskliga slägtets enhet, värdet af alla menniåkgr inför ftiud. Häran vitnade er kristens, en negers lif och död, denne doktor var en neger, och en hel upprörd, tacksam, öfvertygad stad vitnade här om dessa sanningar. För att komma till kyrkogården, skrifver pastor B., behöfdes tre qvarts timme. Jag har aldrig sett ett sädanj jåg. De prenssiska myndig: heterna blandade sig i hopen. Miten öch mun: cipalrådet hade utbedt sig äran att bära hörnen af bårtäcket. Begrafningsplatsen var för trång att rymma få8 tysental, gom ätföljda kistan. Sedap pastorerna talat, tog mårend till ordet. Hans TOS var bruten af rörelse, då han uttryckte hela atadens tacksamhet, och ehuru sjelf en ifrig katolik, prisade han denne kätterske (evapgeilske) neger falim, och slutade med rd rö Te ana lefvå som dj, gb måtta vår död blifra lik din: Den stora skartn svarade od högljudda Söyftniggar, och när folket skildes åt, hörde man ord som dessa: Vi ha förlorat den godå svarte doktorn! Gud hardragit yndap från Oss vär gode pastort; (WAKTAREN.) — Svenska minnen. Under rubriken Bilder från Kontinenten skrifver i P. T. en korrespondent från siebenbörgiska staden Sächsisch Regen;