Aftonbladet – 14 januari 1871, sida 3

FIGRAEASOUA (SAT Ligvia AUVJELGRIGR NUUURKUVSR rektor Dahm, lektor Ablin, rådman Torpa: die, direktör Wulff, kapten Mannerskantz repslagaren Sörensen och lektor Swahn, hvilken, såsom en af mötets inbjudare, inledde detsamma med ett försök till utredning ai försvarsfrågans närvarande ställning och be: tydelse. Sedan talaren i korthet framstäli de anmärkningar, som såväl i militäriskt hänsesende som ur synpunkten af det nyare samhällets kraf på ett nationalförsvar i egentlig mening eler ea folkbeväpning, blifvit riktade mot vår nuvarande indelta armå och beväring, öfvergick han till en skildring å grandiragen i de förnämsta enropeiska sta. terags armeorganisatioaer, dervid särskild f arahållande det preussiska och det danska systemet samt dst schweiziska, i hvilka tre senare folkbeväpniogens grundsats under olika former är gerowförd. Då emellartii det schweiziska milissysteI met för ö oc blicket, till och med i sitt eget hemlaud, på goda grunder håller få att utdömas såsom förlegadt och föga motsvarande tidens ford;iagar; och en tillräckligt stor armå efter preussiskt eller danskt mönster snart nog skulle förvandla oss till tiggare — hvilket påstående talaren med angifvande af åtskilliga siff:or sökte bevisa — och tiden slatligen är föga egnad för tillsättningen af nya försvarskomiir6er: så torde det svenska folket i närvarande ögonblick icke hafva något annat att göra, än att enigt och oegennyttigt och med uppoffring si smärre skiljektiga meningar ansluta sig till de grundsatser, hvarpå det af den nuvarande krigsministern utarbetade förslaget till den svenska armens ombildning stöder sig: beväringens ombildving till en i afseende på storleken tillräcklig och i fråga om fasthbeten betryggande folkbsväpning, genom värnepligtens utsträckving i tid och friköpningeos borttagande, och hvars jemförelsevis korts och följaktligen billiga aktiva tjenstgöringstid skulle ersättas dels genom vapesöfringens införande i skoiorna, dels genom endra förberedande öfningar, mena förnäsligast genom folkbärens inordnande i den indelta aracn, hvilken, bafriad från åtskilliga af sina nuvarande brister, skulle gifva åen blifvande folkbären tillbörlig festket eller bilda just den stam, hvars frånvaro utgör en lucka i såväl den preuwsiska som den frarska arn borganisationen cech hvilken man derstädes endast genom konat!ade och dyra reedel förmår fylla. Förslagets grundtanke är således att, med ett jemförelsevis riaza tillskott i kostnader, använda vår lilla stående armö af35—36 000 man som ett medel att skapa en i möjligaste måtto billig och dock användbar folkbeväpning som i nödens stund skulle kunna ökas ända till 290,000 man. Organisationen borde dock anses endast som en äfvergång tili en fuilständigt genomförd folkbeväpninog som borde inträda, då landets materiella hjelptällor uppnått tillbörlig utveckling. Nödvändigheten af en enig anslutning till nämnde förslag framhölls ytterligare af brr Södermark, Torpadie, Ahlip, Wuiff och Ånders Petter Danielsson, hvilken sistnämnde på ett varmt och vältaligt sätt lede riksdagsmännen på hjertat det tunga ansvar, som skulle komma att drabba dem, i den händelse de genom split och oenighet förspilde tillfället till frågavs lösning. Som sakerna nu stå, tillade talaren, lefver det svenska folket på nåder.. Hr Livijn framhöll nödvändigheten för en stat med Sveriges läga att ej för armefrågan glömma bort frågan om sjöförsvaret. Är Suodberg önskade indelnivgsverkets bibehållande för att dymedelst kunna anskaffa befäl i tillräcklig mängd för folkarmea. Å andra sidan förfäktade den tedje af mötesinbjudarne, f. d. riksdagsmannen Nils Petersson, med krafi ech ihärdighet de nu för tiden redan något föråldrade satserna, att indelningsverket grundar sig på en orättvisa, antiogen man betraktar det red aseende på dess grundsats eller dess historiska uppkomst; att indelniogsverket derfö: bör aflyftas utan ersättning; att då slutligen knektekontrakten tillförsäkra rothållaren frihet från all vidare utekrifniog för honom, hans söner och tjenstefolk, så kan jordegaren icke åtaga sig de ekyldigheter, som åtfölja folkbeväpningen, utan att indelningsverket dessförinnan uppbäfves. Dessa satser bemöttes först och främst af hr Dahm, som framhöll det orimliga i påståendet att den som köpt ett stycke jord, behäftad med en viss skatt — ty något annat vore roteriogen numera icke — och dertill en skatt, som ban naturligtvis inberäknat i köpet, derför skulle vara fritagen från den allmänt medborgerliga pligten att försvara sitt fädernesland. Hr Torpadie belyste frågan ur historisk synpunkt och bevisade att indelningsverket tillkommit på allmogens egen begäran, som, mot att åtaga sig roteriogsskyldigheten, förbehöjl sig att blifva fri från den i forna tider godtyckliga och derför så tryckande utskrifningen. Något annat betyder ej det i knektokontrakten intagna vilkoret. Hr Swahn framhöll vidsre orimligheten i att förblanda ett realt onus på jorden med en pereonlig skyldighet, sådan som den allmänna värnepligten, eller tro att någon af dessa till artea olika skyldigheter skulle kunna sättas i stället för eller utbytas mot den andra; hänvisande på huru dessa båda skyldigheter städse gått band i hand red hvarandra, huruledes den allmänna värnepligten städse varit inryckt i våra grundtegar och slutligen funnit sitt tydligaste uttryck i beväringslagen af 1812, i hvilken rikets ständer — således äfven representanterpå för jordegarne — erkönde bvarje svensk mens skyldighet att från 20—25 år deltaga i landets försvar. Orimligheten och orättvisan uti anspråket att få indeluingsverket afJöst utan ersättning, eller att de nuvarande jordegarne skulle erbålla en skänk på öfriga samhäilsklassers bekostnad, framhölls med styrka i ett längre föredrag af lektor Ahlin, Under eftermiddagens lopp yttrade sig kapten Mannerskantz, hvars kraftiga ord med spänd uppmärksamhet afhördes. Hr M. uttalode sin glädje öfver den enstämmighet, hvarmed mötet uttalat sig för ett kraftigt nationalförsvar; men lade derjemte de församlade på bjertat, att man icke får stanna vid biotta uttalandet af allmänna tankar, utan att man måste klart göra sig reda för