Aftonbladet – 13 januari 1871, sida 4

tapt, men hundarne fingo snart upp igen och fort; satte drefvet åt stadssidan. Så gick det vidare, tills det ändtligen small för Löfman och jag fick höra hans kraftiga alls tod-rop. Detta var nu godt och väl, men jag kände mig på samma gång skamflat öfver mina fyra bommar, hvilka jag ej kunde nöjaktigt förklara, och det var ej utan en viss förlägenhet, som jag såg mina båda jagtkamrater styra kosan rätt åt mig. Jag var beredd på en grundlig dufning, och jag fick också mina fiskar varma för det att jag skjutit som en klåpare. Men all ting har en ände och vi öfvergingo till afpelsandet af den seglifvade räfven. Detta drog sin tid och hundarne, som i början höllo sig i närheten, aflägsnade sig så småningom ur sigte, för att efter en stund på något afstånd börja ett friskt slagsmål. Detta föranledde oss att gå till dem, för att se efter hvad som kunnat förorsaka deras osämja, och hvad finge vi skåda? Jo, hundarne stodo med rest borst kring räfven n:r 1 och några och tjugu steg längre bort låg räfven n:r 2, båda sten döda! Hundarne hade alltså efter hvarje skjuten räf genast fått upp en ny — så hastigt att vi ej kunnat märka annat än att drefvet fortgick på den första. Detta var en öfverraskande och isynhet för mig angenäm upplösning, men nu uppstodo nya bekymmer, emedan vi skjutit tre räfvar i stället för en. Hvad skulle vi vid hemkomsten svara Ekströmer? Dock dermed hade det i sjelfva verket ingen fara. Såsom väl var att vänta upptog han som en gentloman den ofrivilliga öfverträdelsen, förklarae att rekognosceringen utfallit förträffligt och beslöt att vi dagen derpå skulle göra ny jagt på samma ställe, och lyckades denna så väl, att Ekströmer fick skjuta två räfvar. Nära Tranebergs bro, strax invid och till venster om landsvägen, ligger en lägenhet med namnet Fredhäll, hvilken på den tiden räfjagterna florerade var en väl bekant krog, hvarest mången trött jägare läskat sin torra strupe med ett glas porter. Krögaren på detta ställe hade af jägarne erhållit namnet Korpen.. Han hade dock ej, såsom mina läsare torde förmoda, erhållit detta namn, för det han i likhet med sina kolleger utanför stadens andra tullar vid liqviderna var glupsk som en korp, utan derför att han, så otroligt det låter, hade en ordentlig passion att äta räfkött. Enligt hans förmenande var räfkött en verklig delice: såsom rökt skuile det enligt Korpens påstående ha en förvånande likhet med fårbog. 4 den, det lyster, försöka afgöra om Korpen ljög eller ej! Hvad jag för min del bar mig bekant är det, att en af mina jagtkamrater för många är sedan par curiosit lät anrätta räfkött, hvarpå han bjöd mig och några andra, och vidare vet jag att vi, då vi föreökte smaka på anrättoingen, ej erforo någon annan känsla än — vämjelse. Likaså må jag i förbigående nämna, att blott en enda af de många räfhundar, jag dels egt, dels på jagt begagnat, kunnat förmås att spisa af räfroppen. nder så fatta omständigheter kunde jag och mina jagtkamrater ej annat än förvåna 033 öfver vår krögares besynnerliga smak. Väl har jag under den tid, vårt jagtsällskap årligen kunde fälla några och trettio till några och fyratio räfvar, varit med om så kallade räfskinssexor, vid hvilka vi, gom det hette, brukade väta upp våra räfskinn,, men det var på helt annat vis än Korpen åt upp räfkropparne. Vanligen intogos räfskinssexorna å Franska värdshuset eller då varande Stora Sällskapet. Mången ännu lefvande jägare torde med nöje påminna sig dessa glada, af vår jagtchef särdeles väl anordnade tillställningar. Men jag återkommer till vår krögare! När det var jagt å färde; 84 var han vanligen ganska påpasslig. Ofta hände, att hundarne knappt fått upp, förr än. Korpen. visade sig på sin förstutrappa, och när alls tod ropet hördes, kunde man taga för afgjordt att -Korpen lystrade dertill, och att han skulle infiana sig hos den lycklige skytten, för att få sin andel at bytet. Under en tid hade detta blifvit en sådan vana, att, genast som en räf blifvit skjuten, den frågan hördes: Har någon sett till Korpen?, Vanligen var han då ej låogt borta: han kände att det luktade lik. Efter några år försvann han dock med ens, denna besynnerliga asfågel: han hade gått tili en bättre verid. Om han förätit sig på rärkött, känner jag ej, men visst är att ingea ny amatör till räfkropparne låtit höra af sig. H.