Aftonbladet – 13 januari 1871, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. Skymningsprat. (Ur Sv. Jägareförb:s nya tidskrift.) 1. Min första räf. Under mitt mångåriga jägarlif har jag fällt många räfvar, men ingen under så egna förhällanden som den första. Vid femton års ålder tillbragte jag sommaren 1825 på en landtgård, tre jerdedels mil från Stockholm och nära Ulriksdal. Utrustad med en så kallad svinrygg — med flintlås, förstås — blef jag svart en verklig skräck för traktens ekorrar och mindre fåglar. Några större jagtbyten hade jag dock ej ännu att berömma mig af, då en dag gårdens tjenstfolk underrättade mig, att en räf nyss öfver gärdet pasgerat till en i närbeten belägen skogsbacke. I min enfald trodde iag mig blott Pehötva gå efter denna anvisning, för att träffa vår hönstjuf, hvarför jag strax begaf mig till skogs med min bössa. Etter det jag en stund utan all beräkning marscherat fram och åter, fick jag höra några kråkor föra ett förfärligt oväsen, under det de flyttade sig från det ena stället i hagen till det andra. I förhoppping att kunna få skjuta åtminstone en kråka gjorde jag nu halt på en någorlunda bred skogsväg, och som kråkdriften allt mer närmade si höll jag mig färdig att hastigt skjuta. Så stod jag och väntade en stund, då helt oförtänkt min kära mickel i sakta mak kommer fram, under full musik förföljd af sitt näsvisa sällskap. Mitt skott small — och jag hade skjutit min första räf, för denna gång erkännande riktigheten af det gamla ordspråket: kråkan är nyttig till mången god ting. 2. Stadshagen. Under de senaste åren bar räfvarnes antal kring hufvudstaden betydligt minskats, men förr fanns det god tillgång derå; hvadan mycketlyckade jagter kunde hållas. Såsom exempel härå må nämnas, att vid n dags jagt å Lofön, den 2 November 1851, sköts, förutom fem harar, icke mindre än sex räfvar, som blefvo på platsen, och dertill blef ännu en svårt blesserad, så att han endast hade det inbrytande mörkret att tacka för sin räddning. Icke heller var det brist på goda räfjägare, försedde med utmärkta handar, hvadan för omkring trettio år sedan ett jagtsällskap bildade sig, med räfjagten till sitt hufvudsakliga syfte. Till chef för denna förening utsågsen framstående, utmärkt jägare, lärftskramhandlaren F—g — än i da fullkomligt rask och kry att deltaga i hvarje ust. En bland de marker, som med förkärlek afjagades, var den så kallade Stadshagen, utanför Kungsholms tull. Denna mark förenade flere fördelar. Räfvar funnos der rikligen. Om tre, fyra stycken blefvo skjutna ena veckan, kunde man ändock efter en veckas uppehåll göra lika god jagt ånyo, och då Stadshagen på tre sidor är omgifven af vatten samt på den tjerde gränsar mot staden, så fanns det för skyttarne goda och säkra håll. Också hade några af hufvudstadens mest framstående jägare förskaffat sig ett slags privilegiom exclusivum till denna jagtmark. Mången både märklig och angenäm jagt hölls der, och tillåter jag mig att här uppiriska några minnen från dessa glada dagar. En Decemberdag 1840 samlades vi vid Kungsholms tull, för anställaude af räfjagt. Såsom vanligt blefvo alla bållen först besatta, hvarefter hundarne afkopplades. Efter några mivcuter hade vi räf uppe, mena drefvet vände den gängen åt staden till och, som vinden var vestlig, gick det svart ur hörsel. Af några från staden förbipasserande fingo vi omsider veta, att jagten dragit sig till det så kallade Grubbens gärde nära Rörstrands sjö. Några bland oss styrde nu skyndsamt kosan ditåt, men då vi kommo till tullstugan, mötte vi våra från staden återvändande hundar. Vi kunde då ej annat tro, än att de, så ovanligt det än var med dessa stöfvare, tappat räfven i någon af de närliggande trädgårdarne. Snart hade vi nya räfvar uppe, den ena efter den andra, och inom en icke läng stund voro tre stycken skjutna, så att vilätt glömde missödet med den första. Från jägarhornen hördes nu häråt! och snart voro flaskorna framme till firande af ett godt graföl. Bäst som vi höllo på härmed, fingo vi på den närbelögna låndsvågen-se en jägare, som heit stolt kom marscherande med en räf öfver axeln. En öfverraskande syn, helst räfven var ordentligt inpudrad med mjöl. Från alla håll hördes nu den frågan: hvar fan bar du kommit öfver räfven, gamla gosse ? Den sist anlärde, en gammal god jägare, hvilket nästan. kunde höras på namnet, ty han hette Ruter — anställd och boende vid Rörstrands fabrik — berättade nu, att ban, som råkat försofva sig, först senare gifvit sig i väg till samlingsplatsen. Då han nu gick Rörstrandsgatan: framåt, hade han på andra sidan sjön åsett jagten-å första räfven och sett huru hundarne etter ett litet nappatag expedierade honom tätt invid den väderqvarn, gsomännustår qvarå Grubbens gärde. Men detta uppträde-hade bevitnats af: ännu en åskådare, nemligen mjölnaren, som satt vid sin qvarnglugg och fann tillfället särdeles: passande att helt oförmärkt lägga sig till vår mickel, hvilken han skyndade att bära in i qvarneny sedan han afvisat hundarne. Länge fick han ej njuta af sitt gjorda byte,-ty Ruter var ej semvatt-göra ett :-besök i väderqvarnen och att återtaga vår räf från den lurade mjölnaren. . En vacker Novemberdag 1860 beslöto vi anställa jagt i Stadshagen: Det dröjde ej länge förrän a NS RR RR RR