Aftonbladet – 13 januari 1871, sida 3

a. AR NA SS RA RN Re telse om det upprörande sätt, hvarpå de dervarande franska fångarna; och särskilt de sårade, behandlas. Enligt korrespondentens uppgift är läkarevården alldeles otillräcklig, oaktadt ds få läkarna göra sitt bästa. Sammanträngda 1 massor i en förpestad luft ligga till och med tyfospatienter på bara halmen, och eländet är obeskrifligt. Några voro bokstafligt tiakaa; Men vi låta körrespondenten sjelf tala. Han skrifver: Det första sjukrummet jag besökte var ötäkring trettiö fot långt och tjugu fot bredt. Det var mörkt, otrefligt och illa ventileradt. Genom ett fönster här och der inträngde en smula ljus, men icke nog till att dervid läsa en bok meå vanligt romantryck. Luften var mycket tung och instängd. Rummet var öfverfyldt med menniskor — öfver fyrtio åtminstone. Litet halm här och der på det fuktiga och smutsiga golfvet ådrog sig fila uppmärksamhet. Jag bad om en förklariovg, och nah berättade mig då, att balmen (hvaraf en del vid värmare efterseende visade gg öfverbredd med simpla, maskstungna mattor) tjenade söm bädd för de sårade. Jag kunde knappt tro mina egna ögon. Bleka, febersjuka män lågo här sammanträngda som en bop svin på halmkärfvar, och det vid en tid, då termometern visade tre grader under nollpunkten. Jag talade med en stackars yngling, som trasig och skälfvande stödde sig mot den lilla kakelugnen midt i rummet, och frågade honom hvarför han var uppe. Ni är Icke i sådant tillstånd, att ni kan tåla lemna er säng, såde jag. Min sängs, mumlade han med ett egendomligt leende; så ser den ut. Jag dör om jag skall ligga här på bara golfvet och i sådant drag — åh, det draget går mig genom märg och ben.. Jag inärkte då, att de stackars patienterna hade krupit upp från sina halmbäddar för att undgå vinterns kalla luftdrag. — Nästa rum dit jag inträdde var af ungefär samma storlek och utseende, som det jag hade lewnat. Det var litet bättre belyst än det jag först hade besökt, men jag fann samma hopstufningar af fångar, samma afskyvärda stank. I den starkare pelyeningen var jag nu i stånd att döma om de sårades beklädvad. Om jag än komme att lefva i tusen år, skulle jag aldrig glömma den syn, som mötte mina ögon. Några af karlarne voro bokstafligen nakpa — en hade icke annat på kd än ett par trasiga byxor och en gammal väst. Man sade mig, att af nära sexbundra man hade icke tjugu skjorta Jå kroppen: Strumpor voro för längesedan bortlagda. Det var förfärligt att se dessa arma menniskors fullkomligt utblottade tillstånd. De linkode bort från kakelugnep, kring hvilken de legat hopkrupna, för att dölja sitt elände vid vårt inträde. En stackarg8 zusv, som bar Krimmedaljen, såg skarpt på mig, och då han fann att jag vat engelsman, tilltalade ban mig. Det är hårda tider, sade han, -hade jag så visst fallit vid Sebastopol Och då jag såg honom i hans elände, var jag nästan färdig att instämnia i hans önskan. Hade han fått sluta sina dagar då, så hade det varit i segerns stund, men nu! Jag tryckte hans hand och vände mig bort, . — Ett tredje rum var bestämdt för de svåraste tyfusfallen. Det var mörkare än de andra och hade ett lutande skiffertak. Patienterna i detta eländiga rum voro försjuka att orka lempa sina. bäddar och voro alltså nödsakade att blifva liggande på det halmbetäckta golfvet — ty icke: ens-här futnos ordentliga sängar, icke en enda. Jag träffade en prest, söm nyss hade gifvit en af de döende omkring oss-religionen8 sista tröst. Han gaf mig en sorglig skildring af deras elände. Deras kläder voro utslitna, och de kunde icke få någrå andra; deras förfärliga sjukdomar kräfde ständig vård och tillsyn, men det fanns blott två läkare för 600 man. Gud bjelpe oss, sade den gode patern, ty vi hafva ingen annan att lita oss till Jag frågade honom, om han hade fått någon hjelp från den tysk-engelska ambulansen. Nej, svarade han, men man hade gifvit honom iöfte om något kläder. De äro mycket senfärdiga dermed;, fortfor han med en suck: de synas tro att vi icke hafva något ögonblickligt behof och att vi kunna vänta. Vänta! se er om och ban pekade på de döende. Jag såg några män närma sig en af hbalmbäddarne, insvepa en helt ung man i täcken och bära bort honom. Jag frågade honom om orsaken härtill. Stackars gosse, sade presten, ban har befunnits hafva kopporna, och nu bära de bonom till ett annat rum. Det är en sorglig historia, fortfor han, hans fader föll i början af fälttåget, och då ville han nödvändigt inträda i sin faders regemente; hans moder var död, han hade inga slägtingar, hvad skulle han göra? Boldaterna i bangs faders regemente hade icke hjerta att köra bort honom. an blef fången i Sedan och sänd hit. Han är bara barnet — icke fylda 15 år. Jag gick igenom flera andra rum och alla hade de samma fysionomi, voro illa upplysta, dåligt ventilerade, otrefliga och utan sängar. Alla fångarne utan undantag voro halfnakna och sammanpackade som svin i en stia. Det gick mig djupt till hjertat att se de stackars, eljest så lifliga fransmännen så förfärligt nedtryckta, så helt och hållet försagda Jag talade med måvga af dem och erfor att de blott hade en åtrå, en stark, innerlig önskan — den att få dö. De talade med en viss afund om de aflidna kamraterna och bådo att det nästa gång måtte blifva deras tur att hvila på den med en bastmatta öfvertäckta bår, hvarpå liken — ack, hvilken mängd! — bäras genom Kölns folktoma gatör. Efter att ha besökt sjukrummen gick jag ut i köket, som bokslafligen icke var mer än. 12 fot långt och 6 fot bredt. Detta lilla kyffe ansågs stort nog till kök för 600 man; som skulle ha sjukkost. SE Man kan af ofvanstående se, huru de-franska fångarne behandlas af den tyska regeringen. De preussiska myndigheterna vilja icke åtaga sig något ansvar för de mäns lif, hvilka de beröfvat bem och frihet. De ha siva egna sjuka, sina egna sårade att vårda och kunna icke besvära sig med fiendens sjuka och sårade,i Jag har med flit gjort min skildring kort och noggrann. Jag har icke skrifvit någonting af ondska, endast sagt rena sanningen. Mitt enda mål har varit att leda välgörande menniskörs uppmärksamhet på de:rysliga: lidanden. de måste utstå, dessa stackars franska sårade, som lefva eller rättare dö fjerran ifrån slägt och vänner midtibland fiender. . Dessa uppgifter bekräftas af två till Times insända skrifvelser. Den ena af dem härrör från en engelsman, hvilken med egna ögon öfvertygat sig om tillståndet, isynnerhet om det öiver all beskrifning sorgliga tillstånd, . hvari de senast från , Orleans ankompa fångarna befinna sig. Atven framhåller denne insändare med skärpa, att man ej ens velat tillåta honom att i någon mån af sina ringa krafter understödja och vederqvicka de uthungrade och stelfrusna fångarna. Det andra bretvet, irån -en fransk prest vid namn Deblaye, är ett upprop till insamling af kläder åt de olyckliga fångarna, som i den stränga kölden måste ligga på tunn halm, hö!ljda i trasor och utan täcken. Af de i Liegnitz i Schlesien internerade franska officerarna ha fem blifvit skickade l till fästningen Glogan för det de, efter det utfärdade förbudet, till Indgpendance Belge insändt en protest mot möjligheten af en bonapartistisk restauration. Bombardementet. Från det tyska högqvarteret i Versailles skrifves den 2 dennes till Nat.onalZeitung : I Villa Coublay, artilleriparken, råder nu det största Jif. Efter hvad jag hör, har man förliden patt afhemtat omkring 80 kanoner att föras till Meudon, hvarest artilleriet skall börja sin verksamhet med heskintning af fästat Iaov Nanaral.