Aftonbladet – 11 januari 1871, sida 3

MUTUVUL UH I. Hela verlden har, heter det i fortsättningen af hr Rud. Schbmidts karakteristik af bismarckianismen i tidskriften For Ide og Virkeligked, under de senaste månaderna lärt känna den specifikt preussiska gudfruktigheten, och denna tidskrifts läsare ha utaf uppsatsen om Grundtvig och den tyska ortodoxien fannit, att det gemytliga förhållandet mellan kung Wilhelm och den Svantehvit med pickelhufva, kungen benämner vår Herre,, icke är något så allenastående fenomen, som man i allmänhet tror, utan står i nära samband med hela den politiska och religiöså utvecklingen i Tyskland sedan 1815. Såvidt vi känna, föreligger der ej från grefve Bismarcks sida något uttalande, som ställer det krig, uti hvilket han är själen och den verkande orsaken, i något särskildt och omedelbart förhållande till den gudomliga ledningen, och för den gamle kungens naiva bulletiner har mannen, som så väl känner alla trådarne i sin egen ledning, helt visst blott ett medlidsamt löje till öfvers. Men under året 1847 var grefve Bismarck, hos hvilken det djupa föraktet för alla teorier sedermera blifvit ett betecknande kännemärke, sjelf ännu en anhängare af den teori, som på ett bristfälligt och otympligt sätt talar genom kung Wilhelm. Denna teori är ingen annan än Fulius Stahls, en man som ingalunda hade till syfte att genom tankens makt frigöra och ombilda den betryckta preussiska samhällsordningen, utan blott att åstadkomma ett falskt försvar för det bestående, i det han tolkade kristendomens fordran af det egoistiska jagets underordnande under den gudomliga viljan, liksom innebure den ett gudomligt påbud om underdånigbet under absolutismen som ståtsmakt, hvarjemte han förklarade otron och revolotiopen vara två beslägtade yttringar af menniskans.syndiga -upproriskhet mot Gud. Med anledning af ett lagförslag, som gick ut på att tilldela-judarne större: medborgerliga rättigheter, yttrade grefve Bismarck i den förenade landtdagen följande: I fån kalla mina föreställningar dänkla och medeltidsaktiga, men jag fordrar stt kristendomen skall stå öfver staten. Utan en religiös grundval är staten blott en tillfällig samliog ar rättigheter, dess lagstiftning pänyttfödes då ej i den eviga vishetens ursprungliga källa, utan är blott grundsd på de svaga och vexlande -menniskotankarnes flygsand. Så framt jag såge en jude representera konuogens heliga mejestät, skulie jag känna mig djupt förödmjukad. . Under omhvälfnivgen år 1848 visade sig Bismarck som modig anhängare af konungamakten och uttälade sig, då han 1851 blef preussisk minister i Frankfurt, med passionerad häftighet mot alla revolutionära rörelser, äfven mot den schleswigholsteinska, hvilket 1852 inbragte honom Dannebrogsordens storkors, År 1863 tillkänbvagai hin för den danska regeringen, att Preussen måste lägga synnverlig vigt på att hon ej röjde alltför liversla tendenser. Ännu vid förhandlingarna i Gastein fann han det lämpligt att ånyo göra bruk af Stahls fraser om otroa och revolutionen, i det han yttrade sin mening, att Österrike och Preussen voro kallade att hålla tillsamman mot nämnda den moderna tidens tvenne vidunder. Samtidigt härmed inledde han emellertid hemliga underhandlingar red den italienska regeringen om ett förbund mot Österrike. Då det kom till stycket, kostade det i sjelfva verket ej ringa möda att förmå kung Wilhelm, som hade ett visst högtidligt iotryck at det förbund ban nyligen ingått mot otron och revolutionen, till att inlåte sig med en revolutio: är, endast halt legitim makt sådan som Italien. Men bos Biemarck föacnos ioga betänkligheter af det slaget och gesom sin öfvertalningskonst, förmådde han der, alte Gaul att våga språnget öfver grafven. Härmed hade Bismarcks historiska mission, tagit sin början. Och nu var masken. bortkastad; nu.stod mannen der, utan något :slags förklädnad, otan att hejdas af de skrankor, som berospå-härkomst och uppfostran, utan dåraktiga betänkligheter i fräga om valet af medel tör sioa syftemåls uppnåerde, utan-att bindas sf minsta hänsyn i iråga Om rätt eller orätt: efter omständigheterna falsk ända till outforsklighetoch öppevhbjertlig intill obegriplighet. Nu hade han otvivelaktigt känt sig follkomligt oförhindrad: att. om han deraf kunnat ba något gago, offentligen kyssa en jade och-leda honom som gäst tillkonungens bord, Men i det att aila band. och hämmande skrankor fölle, var det som om hans personlighet vöxte med detssmma, och när han så dristigt inlät sig med allt, tycktes dot vara derföre att han egde en orygglig visshet om att kunna böja allt efter sina. planer. Vid samma tid var Preussen så lyck: ligt att ega. en militärisk förvaltning, som förstod att uppbriuga dess krafter till deras högsta möjliga omfång, och som, onder det att Frankrike endast skötte om sig sjelft och siva egna traditioner, kastade ögonen omkring sig öfverallt, drog gagn af all siags erfarenhet och med det kyligaste lugn pröfvade alla möjligheter. Söm en betydelsefull bekräftelse på sin demoniska tro på sig sjelf fann mannen med den starka viljan i rätta ögonblicket på sin väg mannen, hvilkens hjerna, efter hvad det synes, är en aldrig felande räknemwaskin. Och nu, då den krönte fienden fallit, står den ofvannämda kopstellationen med sitt dubbelansigte, uuder belysning frän de bringande franska byarne, som ett bud till menskligheten, hvilket man icke kan visa ifrån sig, som en uppfordran till sjeltbesinning, ett betydelsefullt järtecken om den lärdom tiden framför allt anvat bebötver. Hvilken är då den lärdom vi kupnehemta utaf mannen, som föredrsger blod och jerno i framför tal och majoritetsbeslut? Följaudel yttrande at D. F. Straussi en af hans sinärre skrifter skall föra oss rakt på saken. Knappast gifves det, säger Strauss, någon allmännare och, hvad värre är, någon mera befogad Elagan öfver vår tid än den, att vid sidan af dess framsteg i vetande icke gär enl: motsvarande luttring och stålsättning af vil-) jar, och att, i förhållande till öfverfödet på ljusa-hufvuden och bildadt folk i allmänhet, röjer sig en anmärkniogsvärd brist på fastal keräkterer. Vära förfäder, som uppvuxit i sträng tukt och som på grund af det offent1ioa tillstaändete otrvoshet ständigt vara hän.