Aftonbladet – 10 januari 1871, sida 3

En middag i Versailles hos hr von Bismarck, (Ur Le Siecle) (Slat från gårdagsbladet.) I Paris hyste man emellertid stort förtroende till de underbandiingar hr Thiers inedt.n Dessa underhandlingar, var säker derpå, ha mindre ofseende på freden än på de orleanska prinsarnes årerinsältande. Fransmännen vore allt för lättsinniga, om de ej insett detta. För öfrigt ha de blifvit riktigt förtjusta deröver, från och med hr Ju!es Favre ända til och med general Trochu. Jag inser att mar föredrager alit fremför hr Gsxmbettas diktatur, denne advokst utan klicnter, hvars hela politiska betydenhet ligger i kafekonversatioper och i tre, gudbevars, liberala tal i kammaren. Jag tror icke att man i Paris uppfattat hr Thiers mission i denna anda. Må vara dermed hur som helst, så sade man att Ryssland och Epglard hade blifvit öfverens om att interverera.n . Hvad, säger man icke allt i Paris! Ryssland och England öfverens! Ha! ha! ha! Kanslern skrattade högljudt och såg på hr voa Hatzteldt, som vördnadsfullt gaf honom svar med ett. grannlaga små!eende. Han fortsatte: Än ni spaniorer, då, skolen I också sluta er till denna förfärliga koalition met oss? Jag hade trott, att I skullen bli våra allierade i detta krig. Hr grefven skämtar! På ivtet sätt. Vi ha företagit kriget något litet för er skull, och jag fana det naturligt att I marscheraden med oss. Det var derför jag lät fråga marskalk Prim dagen efter krigsförklaripgen, -hur stor kontingent Spanien skulle lemna. Jag blef mycket öfverraskad af att se marskalken draga sig tillbaka för följderna af sin politik.n Förlåt, inföll jag ifrigt, Spanien bar icke för vana att draga sig tillbaka, lika litet general Prim. Om prinsen af Hohenzollern ej hade återtagit sin kandidatur och om det varit nödvändigt att vi skulle slåss för att vidmaktbålla vår rätt, så skulle vi ha slagits, till och med mot Frankrike.n Det är stor skada att sakernä ej blefvo arrangerade på det sättet, Frankrike skulle ha funnit sig anfallet från norr och söder och vi skulle ha varit i Paris just nu. Hvilket uppvaknande för ert folk, som sofvit så lämgeb Efter ett ögonblicks tystnad tillade han: Och hvilka äro nu marskalk Prims afsigter?. Jag käpner dem ej; marskalken hedra; mig visserligen med sitt förtroende, dock e ända derhän, att han inviger mig i sina politiska planer. Nåväl! Efter pi Bu råkar bonom snart så säg honom, att han bör öfvertänka... Jag är ej den, som blandar mig i andras. affärer och Preussen har ej den rivgaste tanke på att blanda sig i Spaniens eller någo annat lands inre politik. Emellertid kar man säga, alt valet af en tysk furste hade för er varibk en garanti för pånyttfödelse.. ty, ser ni, den latinska racen är utsliten den har uträttat stora ting, men pu är des: mission uppfylld oeh den kommer hädaneftei att efter hand förminskas ända tills den alldeles försvunnit. Förutseende statsmän i de latinska länderna böra sätta sig i spetser för denna transformation, i stället för at uttömma sig i till ingentiog gagnande ansträngningar att förekomma katastrofen.. Vär furste på eder tron skulle utan vålc eller förödmjukelse ha i er ingjutit litet ai den tyska musten. Den germaniska racer är uog, kraftfull, begåfvad med lika vackrs egenskaper och lika mäktig af initiativ som T voren förr i tiden. Det är nordens foll framtiden tillhör och de göra ej annat än hvac de böra görs, när de uppträda i den ärofullc roll, som de äro manade att uppfylla till mensk lighetens lycka...n Samtalet tog en mer och mer filosofisk vändning allt efter som bouteljerna givg åt. Hr von Bismarck var vid sin fjerde han blef allt varmare medan han talade och han kom fram med högdragnoa hotelser i er ton sf beskyddande bonhommie. De begge sekreterarne och min löjtnant som tagit plats vid bordet, tycktes vara förbländade: kanslerens vältalighet Jjöd i deras öron som n trumpetsignal till anfall. Det var tydligt att för mig, en stackar: dödlig som af slumpen förirrat sig in i de sanctuarium, der en gud helt egephändig förkunnade sina orakler, fanns blott ett part att taga: tystnadens. Denna tystnad Jug. nade småningom min interlokutör och ändrade samtalets gång. Man talade om olike saker, men hur det än var äterkommo v till gamla ämnet, kriget, och hr von Bismarck blef ånyo upplifvad, ban uttryckte sig med en eldighet, som syntes uteslats hvarje tanke på mystifikation eller dubbel bet. Också kunde jag ej gerna vara i han: ögon någon farlig förtrogen och jag är öfvertygad om att under detta samtal, hvarai minnet inpräglats hos mig så djupt, att jag kan ansvara för dess noggranna återgifvande Efter att länge fa talat om tilldragelsern?