Aftonbladet – 5 januari 1871, sida 3

domare, som han var statsman, Den ene var kammarherren baron H. Hamilton, som kallades den fransyske Hamilton, som plägade indela menniskoslägtet i tre klasser, nemligen fransmän, Fersar och pack, och som biott umgicks på Blasieholmen der Fersarne bodde ock som han kallade Ile de France. När Adlerbeths Ingiald Illråda repeterades, satt han jemte styckets förf. på scenen. Vid det tillfälle, då Ragnar ger Ingiald banesåret, lisprang han upp, ropande: ou est done le banesår? Är det så man skall presentera nålgot för sin kung? Ni skall lägga le banesår på ett hyende, bocka er och säga: Ingiald! jag ger dig banesåret. — Den andre teaterchefen var hofstallmästaren baron Rålamb, Jsom bättre förstod sig på hästar, än på draimatik. Äfven politiken var honom så främmande, att när han hörde farhågor uttai llas för grannen i öster,, han betänksamt I yttrade: ja, ja, Österrike bar aldrig varit latt lita på Han lät en dag sätta valdtI hornisterna Steinmäller på högvakten för I försummelse i tjensten. När de efter utIständen arrest uppvaktade och anhöllo att få veta skälet, svarade dem Rålamb: jo, Idet var för det ni inte blåste något vid fru Millers aria i Armide här om dagen. Men ivi hade paus,, invände de båda herrarne. Kungen betalar er för att blåsa, och inte för att pausera,, utbrast då direktören i vredesmod. Då en gång en ny opera skulle gifvas, lemnade han kapellmästaren (Haeffner) en ofantlig foliant. Ni slarfvar så ofta bort stämmor, — yttrade han — derför har jag låtit binda in dem allesammans här i boken. Häraf kan man se, att teaterchefer, fullkomligt främmande för sina åligganden, ej äro någonting absolat nytt i värt land. När rikshärolden v. Hauswolff begaf sig ot till häst. att i Stockholm kungöra regementsförändringen, hade en gumma bland åskådarne utropat: Herre Gud, se enkedrottningen som är ute och ber för sin som, till hvilket misstag på person — säger författaren — den åldriga, qvinliga, sminkade figuren, klädd i purpurkåpa med guldkronor, väl kunde ge anledning. När detta berättades för Hauswolff, fann ban sig deraf högeligen smickrad och sade: Ja, hon har haft få likar i värdighet och behag. Dem, som hysa bacchanaliska intressen, torde det roa att höra något om toddyns ålder i Sverige. Den härstammar från kontinental-systemets tid, det är epgelsmännen vi ha att tacka för denna dryck, hvilken hastigt blef mycket populär och firades i en visa af Valerius. Författaren upplyser äfven, att en mängd ännu brukliga baccbanaliska termer härstamma från den tid han beskrifver; han tycks vara hemmastadd, som en riktig man af facket, i denna terminelogi, men bugar sig för Stjernstolpes ännu grundligare insigter och erkänner sig äfven deruti för dennes lärjunge. I det hela är författarens ton i denna skrift ganska lätt och obesvärad. Man förundras, när han sid. 6 säger sig endast af hänsyn till qvinliga läsare af hans minnen underlåta att meddela Tegnrs ,obeskrifligen qvicka, epigram öfver prof. Stecksns förlofning med en vacker flicka; det är rätt väl, att författaren ej gifvit vika för trestelsen. Om vid andra tillfällen den akademiska smaken, när anekdoter berättas, synes oväntadt fri, och om han låter sina notiser ur chronique scandaleuse beröra äfven hofvet — i ordets vidsträcktare mening — så är dock hofmannen för mycket på sin vakt, för att låta die höchsten Herrschaften råka i klämma. Han finner ej betänkligt att omtala, hur baron Bennet med framgång gjorde sin kur för grefvinnan De la Gardie, sen när det blir fråga om Du Puys intagande förehafvanden i Kjöbenhavn, så heter det blott med en hofmarskalks diskretion, att den person, som för den firade sångarens skull fick resa, var ett truntimmer, som ej kan nämnas. I det korta förordet meddelas ej, hvem som haft bestyr med utgifningen. Såvidt vi kunnat finna, torde utgifvaren ha inskränkt sin åtgärd till korrekturläsning samt rättelse (sid. 172) af ett felskrifvet namn. Den kunde gerna ha utsträckts till beriktigande af åtskilliga andra, faktiske oegentligheter. Å sid. 132 heter det, att luftballongs-dokumentet insmuglades i Sverige sommaren 1808: det skedde först i December 8. å. — Sid. 154 låter förf. Talleyrand ha kallat Napoleons olycksdigra spanska tälttåg för le commencement de la fin, hvilket är oriktigt. Ofta nog händer, att spirituella, för qvicka infall kända personer få i folk-traditionen pvjuta äran eller bära hundhufvudet för mångahande saker, som de aldrig sagt. Så har det antagligen gått med Bellman; så har det gått med Talleyrand till den grad att man ej otjenligt jemfört honom med Pasquino-statyn i Rom. Sjelf har han uttalat sin förvåning, då mar under de hundra dagarne gjorde honom till auktor af detta början af elutet., en fras som för öfrigt har sitt upphof från en löjlig meningslöshet i Prologiv tal i Shakespeares Midsommarnattsdröm. — På tal om Gustaf Adolfs nyck att vilja, till en föreoningsgärd it fadrens skugga, nedrifva operahuset, yttrar förf. sid. 165, att denna fixa id6 påkom honom först sedan han regerat tio år, hvaremte förf. påminner om, att elfva år senare n dylik dumhet verkligen begicks i Paris, ler man nedref den teater, vid hvars ingång rertigen af Berry mördades. Hur man räkar, gå tidsbestämmelserna ej ihop. Detta It är småsaker, men hade dock lätt kunnat ättas. Trankrike, Tyskland och Skandinavien. Några ord till den preussiska politikens svenska Jörsvarare af G, H. Hamilton och C. T. Odhner. Andra öfversedda och tillökade upplagan. Pris: 50 öre. Vi ha redan förut omnämnt denna skrift, som innehåller en ganska allvarsam granskng ecväl af hr TTaresalle namfflott cam he