Aftonbladet – 5 januari 1871, sida 3

fick till svar att fiddarhösördningen skulle noga följas. Svaret blef enahande då lahdtttarn skalken erinrade om det betänvkliga uti att it nu, då sinnesstämningen var så böjd till missnöje, kränka adelns rättigheter. Men landtn marskalken följde icke 1778 års utan 1762 a lårs riddarhusordniog enligt hvilken inskrifningen skedde — öm med eller titan konun2 gens samtycke är dock ovisst. Borgareståndet förkastade gendm votering den af konunr gen otsedda sökretåraren, Hochschild, och bondeståndet påyrkade att sjelf få välja sin talman, hvilket anspråk sekreteraren, Lagerbring, hade svårt att stäfja, Konungen öppnade riksdagen med ett väl utarbetadt tal, hvari han prisade sin egen si ömtabka för landets väl. Den allmänna propositionen tpplästes derefter; och vidare en lång relation om kontngens regeringsåtgärder sedan 1778; den var väl skritven af Schröderheim, men lerenade icke det åsyftade intrycket och medförde ej heller det förmodade resultatet — ständernas tatksägelser och godkäonarde af alla åtgärderna. Den H75snämnda relatioren blef sedan iståndens plena uppläst; men då grefve Fersen på riddarhuset till protokollet frågade om den upplästes i afsiet att göras till föremål för öfvervägändå och bösvarande af adeln, så svarade landtmarskalken att rölatiohen blifvit i honom af konungen anförtrodd, att den ej .Ifick afskrifvas och ej diskateras. Då förklarade Fersen stt handlingen för närvarande ej rörde adelns göromål och således ej kunde i med dess bifall beleåsagas. Häri instämde ; hela riddarhuset. De öfriga stånden förhöllo sig på Samma sätt. ) Allmänheten fördjuöpads sig i gissningar I hvarföre konungen i sådan brådskä och på Iså oläglig tid sammankallat ständerna. KoIneogens förtrogna angåfvo orsakerna vara att då Hans aneeende och kredit uti främmande grannsrå höf hade något fallit, dels genom misslyckade (politiska) negociationer, dels genom den tanken som utländska makter hyste om svenska foikets allmänna wissnöje öfver konungens regerivg, så vore enda mediet härerot att visa det missnöjet vore chizå:er och foster af några oroliga hufvudet och att konungens makt, anseende och styrka öfver dess tndersåter sträckte sig derhän, att förmå ständerna till lydhad och att bifalla alla dess propositioner. Samma språk förde konuogen sjelf under riksdagen och i sina förtroliga samtal med riksdagsmän. Missnöjet var dock lika häftigt som allmänt, hvarpå konuvgen under riksdagens lopp fick många bevis. På riddarhaset var oppositionen öfvervägande, så till antäl som kunskaper och talegåfva. Förat i sina historiska anteckvingar bar grefve Fersen ej eps antydt att ban var opposiliopspartiets chef; nu erkänner han det och omnämner hört på hans inrådan en riksdeagsplan aftalades till förekommande afi otiaiga utbrott, som det allmänna mlssnöjet I. bådåden, ; Den första stridsfrågan uppkom i anled. ning af konungens proposition om inrättandet åf cen passevolanskossa för hela armån, ji: förut rhedelst nist, lock och våld. påtvingad : rustoch rotebållarne i Finl:nd. Åtgärden ( var stridande mot 18 regerirgsformen och i: kn: ktekontrakterna. För bifall till förslaget envändes löften, befordrivgar och andra !! förmåner till prester och borgare; till bönji derna utdelades penningar. Hot användes ! ock att styra ständerna. Koputngen kam-l: perade då på Ladugårdsgärdet med gardet! L l L jl l e Pm DD lf och några inkallade regementen; till gardet utdelades skarpa patroner, order gafs i herlighet att gardet skulle hål!a sig färdigt till hvad som helst; men dessa åtgärder mera retade än skrämde, utom borgsre och prester. Andra kände koourgens defensiva räddbåga för ständerna och pöbeln, eom tog mycken del i riksens ständers göromål,. Uader denna jäsning (den 19 Maj på aftonen) lät konunger, Som bivistade spektaklet, kalla Fersen fråna dess loge, ini de kurgliga rommen i operabuset. Konurgen tilltalade honom med en retad och vred uppsyn — ttiryckande sitt missnöje ötver Fersens djerfva och otacksaftöma uppförande, derföre att F. satt sig i spetsen för en föraktlig, missnöjd flock, och ville kränka konungens rättigheter och motsätta sig det som Kontingen gjorde till rikets bästa. Konungen påminde att hän af håd skonat Fersens hufvud vid 1772 års revolatioti, då konuvg n kuonat hämnas på Fersen konung Adolf Fr: driks lidanden genom Fersens djerthet under 1756 års riksdag, och att konungen äfven 1778 kuonat hämnas på Fersen för bans då visade tilltagsenhet. Erinrande Fersen att påföljande dag den för konungen ömt om hjertat liggande frågan rörande en passcvolahskassa för armen skulle förekomma, lempadle hån Fersen valet att då antingen tala för saken och befordra den till ett nöjaktigt slut, eller i vidrigt fall utsätta sig och sin familj för konungens outsläckliga hat och onåd. L Vid så hårda ord och svåra tillmälen rubbades Fersens kailsinnighet och äfven han gaf luft åt sina uppretade känslor, påminhand konengen hvad han — Fersen — hade v rätt att fordra såsom riksråd, riksdagsman d och fri medborgare. Fersen upptog till be-jsi svarande hvad konungen yttrat, och fördejv ett strängt språk mot monarken, som der-d efter ytträde att han hade väntat sådant t; svar af Fersön såsom en orolig medborgare, A hvilken ville inskränka könangens lagliga sl myndighet och upphöja sitt eget anseende. !u Men konungen påminde att om han än ditfin tills fört en mild spira, så hade han ock en ih jJernspira och derjemte kanoner, bajonetterjiv och svärd, att styra en uppstudsig flock och; då deras anförare. Under det länga och lifligajat samtalets fortgång visade Fersen hvarföre!m frågan om passevolanskassans inrättande nt borde falla. Konungen måste slutligen me Pr Ör br Br CO 0 hr he kn 0 DD pe RT Pt RR