Aftonbladet – 2 januari 1871, sida 2

nära håll tillfredsställa sin nyfikenhet genom att kasta en biick dit ned. Karlarre togo sista spadtaget, tillpackade sidorna och stego upp till jordytan. Det var också hög tid. Just som de stampat muilen från fötterna, rätat sig efter den obeqväma ställningen och flyttat sina redskap åt sidan, slog klockan i den gamla grå kyrkan tolf. Den brukade alltid s!å bårdt, i nattens tystnad Jjöd dess klang änpn cjupare och det gick en rysning genom åskådarne. Vid klockans första slag syntes en vandrare på vägen — någon resande som försammat trainen vid Bromsgrove och nödgats gå till fots. Hans gång var snabb, ehora något trött, och han kunde ej, i anseende till vägens krökning, se folkbopen förrän han var tätt invid den. Att han blef förvånad, vore för litet sagdt. Han stannade, stirrade och gned sig i ögonen, likasom för att öfvertyga sig att den oväntade synen varen verklighet. Hvad i all verlden vill det här säga? frågade ban en närstående. Hvad står på?. en tilltalade vände sigom ogh igenkände i den frågande mr Richard Jones, en afstar dens invånare. Åtminstone trodde han sig igenkänna honom, ehuru de ej voro personligen bekanta. Var det emeliertid mr Jones, så skulle han snart få erfara att denna ovanfolksamliog, eller egentligen orsaken till vasmma, härledde sig just från hans eget 2 Hsu ri då inte svara en menniska? fortr mr då han fann att svaret Dtekale den andre, ose dit!o ad sing 1, vå väg från staden, syntas åtva män mod jer na och afmätta steg, bärande em likkista. Den var öfverhöljd usd st jiiionde en svart ylleeohal, hvars leore frac digt skönjdes i