Aftonbladet – 31 december 1870, sida 6

Fr 0 er --. hon blott: Ja, jag ser det. Jag ser min underskrift. Lady John räckte dokumentet åt mr Meredith. Papperet hade bi:vit uppvikt ihennes händer och måhända utan att vilja det, föll hans blick derpå. Ada, som stod bakom honom, böjde sig fram och läste öfver hans axel. Han lyfte upp sina ögon; deras blickar möttes och Silvia som stod litet åt sidan med hårdt sammanknäppta händer, såg det ganska vål. Denna blick, vexlad mellan de båda kusinerna, räckte blott några sekunder, men Silvia trodde sig kunna utan svårighet tolka densamma. Hon blir hans maka, tänkte hon och lemnade hastigt rummet. Men inanan bon gick, hann hon höra mr Meredith säga: Kanske professor Smith har godheten att taga detta i sin vård,, ADERTONDE KAPITLET. Den tröttsamma dagen led ändtligen mot aftonen och Silvia satt nere i salongen, blek, tyst och litet skild från de öfriga, då till hennes plåga mrs Barton kom och tog plats bredvid henne. Dagar finnas då det blir både tröttsamt och tungt att konversera; detta var en sådan dag för Silvia. Jag tror väl knappt att en älskvärdare, ung man, än mr Meredith har funnits, började mrs Barton, tror ni det? Silvia bet sig 1 läppen och vände bort hufvudet samt dröjde litet att svara. Är inte miss Gray äfven älskvärd ?, frågade hon slutligen med ett trotsigt drag öfver munnen O! charmant! charmant! inföll mrs Barton med hänförelse. Entre nous, fortfor hon ien förtrolig hviskning, passa de alldeles förvåvande väl för hvarandra, men såvidt jag fioner, kunna de omöjligt tänka på att gifta sig ännu. Ivarför inte? frågade Silvia tvärt. Åh, min söta vän, Ada har visserligen att hoppas få mycket med tiden, men hur skulle menniskor kunna lefva på en förhoppving? De gifta sig troligen ej förrän han kommer åter., Hvart reser han? Till Amerika, som civilingeniör, för tre år tror jag. Så länge lära de nog få vänta.n Silvia teg. Som ni nog själf ser, fortfor mrs Barton och lekte tankfull med knytnålen, kunra de för närvarande verkligen inte tänka på giftermäl. Mr Meredith lär verkligen gjort så stora uppoffringar för sin svåger, att ban ej eger ett öre utom hvad han gerom sitt arbete förtjenar. Låt oss taga detta till fyra eller fembundra om året, hvilket för en ung man är en ganska vacker inkomst, men hur skulle de kunna gifta cig på en sådan summa — vore det också sex eller sjuhundra. Nej, mademoiselle Nardi, det vore en dårskap — fullkomlig dårskap! Silvia såg på henne, Än triss Merediths förmögenhet ? utbrast hon. Ack, ja! det är verkligt synd om mr Meredith, yttrade mrs Barton förtroligt. Hvartör då? frågade Silvia otåligt. Jo, att han skulle gå miste om miss Merediths stora förmögenhet. Hon tycks ha lemnat den hel och hållen till mrs Green. Si!via satt alldeles stel af häpnad. Således hade miss Meredith ändrat sitt testamente, och detta hade hon otvifvelaktigt gjort, till följd af hvad Silvia haft den oförsigtigheten att berätta för henne. Just vid den tid, då bekymmer, skani och sorger djupast tryckte Charles Meredith och hans syster, hade hennes dårskap lagt fattigdom till det öfriga! Mrs Barton yttrade någon trivial anmärkning, som Silvia ej hörde eller icke vårdade sig om att besvara. Hon erfor en dof smärta, emedan han skulle resa bort, ett bittert samvetsqval, emedan hon varit bebjelplig att ruinera honom, och ett lidande, då hon tänkte vå honom och Ada Gray. Men — med lixtens hast uppgick ett ljus för henne: då testamentet hade blifvit ändradt, kunde det ej vara detsamma, som hon bevitnat. Den namnteckniog som bon denna dag hade erkänt som sin egen var, måste vara förfalskad, och hvilken annan än mrs Green kunde vara förfalskaren? Silvia lät sin blick flyga kriog rummet; och såg henne, längst bort, rödlätt, skinande och leende, som alltid. Silvias hela själ kom i uppror, men midt under den våldsamma sinnesrörelse som fattade henne kom bon till en alltmera klar och fast öfvertygelse: emedan ett bedrägeri blifvit begånget, som endast hon kände till, var det hennes pligt att yppa detsamma. Då skulle mr Merediths arfsrätt beskyddas; han skulle stanna hemma; han skulle gifta sig med Ada Gray! — Nå väl, än sedan! Det skulle ske; hvad rätt hade Silvia att harmas deröfver? Det funna testamentet var icke det rätta. Om det icke fanvs, så skulle hela artvet tillfalla Charles Meredith; och fanns det — må han då gifta sig med Ada! Ännu en gång, hvad rätt hade Silvia att harmas derför? Hon var som i en feber. Hon kände sig förbunden att genast verka tör denna sak; men för att kunna detta, måste hon veta mera än hvad hon nu visste. Hon steg hastigt upp, antog en glad min och gick bort till mrs Green. Hvad hör jag, min bästa mrs Greenlo sade hon, är det sannt. att miss Meredith estamenterat åt er lela sia förmögenhet? den jag som ej ännu har lyckönskat er! Mrs Green såg på henne. Det låg ett utryck af ovisshet och fruktan öfver hennes srofva anletsdrag. Ja, sade hon tveksamt, miss Meredith o:vade alltid att göra något fö: mig, men on var så ombytlig, den dyra vännen, att ag knappt visste hvad jag kunde hoppas ller inte hoppas. Så mycket som detta hade ag visst inte väntat mig, men nog vet jag tt det var välkommet!, tillade hon med en