Aftonbladet – 31 december 1870, sida 2

vade ett vackert juvelsgarnityr, som mr Lovell hade gifvit henne. Midtför dina ögon, Charlie? Hon visste ej att jag var der., Hans syster såg åter på honom, men det lugn2, leende uttrycket i hans ögon syntes trotsa sorger och motgångar. Hon gick några gånger fram och åter i rammet och starnade ännu en gång framför honom. Jag måste träffa henne, sade hon. Hvarför det? frågade han. Inte för att bedja honne slå upp med mr Lovell, för min skull, Josefine? Jag ville ej ha henne. Hvarför annars? Kanske för att säga henne att Lon ännu bar ett hem bä; men hon skulle inte vilja komma., Nej, svarade hans syster sorgset, hon skulle ej vilja det. Än mises Meredith, Charie, återtog hon, hur är det med henne? Hvarför ville hon inte se dig förrän i dag? Åb, en sjuk qvinnas nyck!, svarade han ;å likgiltigt att hon icke anade hur mycket erres mans förbrytelse kostade brodern. SEXTONDE KAPITLET. Slutligen hade Georgie Lovell fått läkarens illstånd att lemna sitt rum. Efter hennes get sätt att tala, fann hon det rätt lustigt, utt komma ned i salovgen ännu en gång, nen hon var icke fnilt lika tillfreds med sällI kspet derstädes. Här är rent af odrägligt, tänkte Georgie ch rynkade ögonbrynen samt begaf sig ut i rädgården i hopp att der finna något deltaande öra, för kvilket hon kunde hviska om ina otillfredsstälda känslor. Den enda hon räffade, var Silvia. Mademoiselle Nardi stod alldeles ensam vid pringbrunnen. Hennes blick var med ett ttryck ai djupt allvar riktad mot den glittande vatterstrålen och hon tycktes icke änna att solen brände bett mot hennes bara uvod. Jag säger att det är rent af odrägligt!s pprepade miss Lovell, denna gång med hög Öst, IZI