Aftonbladet – 31 december 1870, sida 2

drötvelse, grämde honom likväl mest den gamle mannens stumma smärta. Han sjelf var ännu ung; han skulle arbeta, han skulle kämpa med sitt öde; hans syster var gudfruktig och resignerad; hon kunde sätta sitt hopp till himlen och der finna tröst; men den stackars kaptenen! — han var förkrossad, tar Charles gick fram och satte sig bredvid honom. Jag har nu åter talat med mr Lovell, sade han. Kaptenen fästade på honom en glasartad blick ur sina matta, blåa ögon; hans hufvad sjönk åter ned mot bröstet. Det går mycket bra, fortfor Charles med förnöjd ton. Pengarne skola efter hand återställas och mr Lovell har förklarat sig nöjd.n En usling! en tjut! — en oredlig usling! mumlade kaptenen och skakade otåligt sitt hufvud. Han har inte förijent något förbarmande, men han har dock fått det, fortfor Charles. För er skull, min far, och för Josefines, skall hans namn inte nämnas med skam. Kaptenen såg upp. En blixt af vrede flammade till i hans ögon. Jag undrar hvad han härnäst skall taga sig för?, sade ban, derrande af sinnesrörelse,. Ingentipg, svarade mr Meredith kallt. pHan är inte så vansinnig, att han kan tro sig få bjelp för andra gången. Han skall göra om det!s sade kaptenen, skälfvande af vanmäktig vrede; men om han också finner narrar som låta lura sig, så skall han, som du säger, inte mera ficpa påson som vill skydda honom; vanheder blir hans lott och han skall sluta sina dagar i Uayenne. Mr Meredith bet sig i läppen. Hen hade ntet att svara härpå och steg upp. Den samle mannen försjönk åter i sina drömmer. Josefine gick till sin bror, lade handen på ans arm och såg sorgset frågande på boiom. Han förstod den blicken väl, ty han vesvarade den med ett leende. . : SJag såg henido, sade han, Hoön prof