Aftonbladet – 31 december 1870, sida 2

hand såg på honom, fick hans vackra ansigt ett allt mulnare och mörkare uttryck. Det är ej min afsigt att länge uppehåll: ero, sade Charles Meredith, Jag önskade blott höra när den öfverenskomna affären os: emellan kan slutligen lagenligt uppgöras, på det att jag ej vidare må besvära er. I dag, en vecka till om ni behagar. Mr Meredith såg förvånad ut öfver uppskofvet, men mr Lovell kände sig icke hågad att underrätta honom om att han skulle resa till Paris på några dagar. Charles Meredith bockade sig således, underkastade sig der andres beslut och sade: Låt det då bli om vecka, samt gick. Spöklikt och härjadt at elden reste sig det gamla slottet framför honom, då han från iokörsporten närmade sig detsamma. Men ehuru svärtadt och förstördt det nu såg uti dagsljuset, hade likväl de väldiga murarna lidit mindre än hvad man först trodde. Arbetare hade hela tiden varit träget sysselsatta att åter göra det beboeligt, och flera rum voro redan i god ordning. I ett rom, så långt ifrån bullrande handtverkare som det lät sig göra, satt kaptenen och grämde sig öfver det bedrägeri, som bragt sorg och skam öfver hans älderdom. Gardinerna voro redfällda och i det mörka, tysta rummet funnos inga flera än den gamle mannen och hans dotter, som blek, stilla och undergifven satt bredvid honom och höll hans hand sluten emellan sina. Hur är det? frågade Charles, i det han kom in. På samma sätt, svarade hon. Han kakar blott på hufvudet och vill ej svara. Mr Meredith såg på sin styffader, han såg å sin syster, han tänkte på Silvia, han påninde sig sina egna, lidna sorger och hade vårt att ej uttala de ord af förbittring som ågo på hans läppar. Hvarför skulle denne redlige, ränkfulle man ega makt att bringa lycka öfver hvar och en som kom i hans ärhet? Hvartör skulle alla så lätt blifva hans ffer? Eburn bitter hans egen sorg var ch Huru djupt hav deltog i sin systers bör