Aftonbladet – 29 december 1870, sida 3

I lektionstimmar kunna till hvarje ämne anslås, inses lätt att äfven det ibärdigaste förjsök skulle misslyckas. — Grammatiken, om än uppställd af den skickligaste hand, ekulle, jgenast tillgripen, förefalla de unga, prektiIska karlarne såsom någonting konstigt (artificielt) och tillika i hög grad motbjudande och tråkigt. — En klok lärare börjar derföre larbetet på ett område, som ej är eleverna obekant, utan på hvilket de från första stunden kunna följa med undervisningen och inse det praktiska gsgn, de hafva af densamma, Detta område är sjelfva talet samt innanläsningen. Första afdelningen af Folkskolans Läsebok erbjuder dervid genors periodbyggnadernas enkelhet och klarhet ett förträfil:gt öfpvingsfält. På samma gåvg nemiigen, som eleverna vinna ökad färdighet uti att läsa klart och att troget med röst och tonvigt gifva uttryck ät hvarje skiftning i innehållet, blir det för läraren lätt att påvisa, huru satsbyggneden följer vissa lagar, och huru hvarje någorlunda tankerik mening innehål:er både väsentligare och oväsent (satsdelar). I den mån lörjungen sjelf märker detta och börjar kupna skilja de olika slagen isär, komer läraren hocom till gilver namn åt subjekt, predikat, objekt o. 8. v. och visar, hvilken uppgift hvartdera af dessa har att utföra, och hvilken plats det intager i satsens byggnad. Uader sanitalen om dessa eller andra ämsen, passar så läraren på och tager fasta rå en eller avnan mening, som eleven sjelf yttrat, uppvisar för honom dennas byggnad och öfverraskar honom med den upptäckten, att han till och med i det förflugnaste tal följer orubbliga reglor. Småningom få eleverra också sjelfve upplösa (resolvers) ett eller annat af hvad de sjelfve säga. Från syctaxen, som således blir hufvudsak, gör man sedan ströftåg in på grammstikens område; men men gör dem så föga vidlyftiga som möjligt. När eleverna genom trägna praktiska öiningar veta att skilja på ordklasserna, singularis och pluralis samt de tre genera, har man hunnit öfver det svåraste. Formlärans uppställning af olika deklinationer m. m. dylikt lemnas fullkomligt åsido, och endast i den mån framstegen i satsläran ovilkorigt kräfva en upplysning ur grammatiken, uppsökes och inskärpes denna. Samtidigt pägå skriföfningar. I början sker detta helt och bållet efter lärarens diktamen. Längre fram läser läraren upp eller berättar sjelf en liten historia, ssga, sägen eller dylikt en å två gånger, hvarefter eleverna, så godt de kunna, sjelfve få berätta densamma eller slotligen skriftligen återgifva det hufvucsskliga deraf. Detta senare slag af öfningar är i hög grad uppfostrande. Tanken tviogas att i ordnadt sammanhang qvarhälla en följd af bändelser eller bevisgrunder och, fri från besväret act skapa ett nytt invehåll ur egen fatabur, får lärjupgen odeladt egra sig ät det rent formella arbetet, att kläda det gifna innehållet uti ett klart och redigt språt. Gerom den hofvodvigt, som lägges på satsbyggnaden, blir det för läraren också lätt att spert nog bibringa grunderna för kommateringen, hvarjemte ock ett cch annat af de tarkelagar, med hvilka logiken sysselsätter sig, inskärpes. Ty ändamålet med denna språkundervisniog är ett dubbelt. Främst stt lärs de unga bondesönerna att tänka klart och följdnktigt, samt för det andra att i sammanbang dermed lära dem så i tal sora skrift går sina tankar en redig och efter innebållet sä språkform. Men som dessa två mål omöj gen kunna vinnas annat än genom trögen öfnivg, så intager språket också en ganska betydande och för en omsorgsfull lä ä deles ansträngande plats bland lö Till någon del lindras dock mö mare det lider till slutet af hv ty liksom de muntliga s tat att väcka sjelfverksan; för det mesta de många stilöfningsböckerna af Järjungarne sjelfva under lärarens tillsyn. Detta medförer nvemligen den fördelen, sit lärjnngen långt skarpare ger okt lånet säkrare lärer sig att för fr. vika detsamma, än om läreren sjelf gj telser i boken och läte saken decvid bero, Vid rättstafningsöfningarne, då ala skrifvit ordagrannt detcamme, går detta naturligtvis jättast för sig, Läraren genomgår nemligen sellan lektionerna allas böcker och antecknar felen på en lista; men lemnar åter böckerna orättade. Med ledning af denna fellista bringar han sedan hvsrje misstsg i dagern; de eom skrifvit rätt få gifva skälför sig, och de öfrige få sjelfve sopa rent hvar och en i sitt Augiasstall. Då tillika västan för hvarje nttryck dessa roller ombytas, innebär denna metod ingen fara, att den inbördes jemplikbet mellan lärjungarne, på hvilken skolan så sträcgt håller, blir störd. Men sjeliverksamheten hålles vid lif, och det goda lynne, hvarmed alla sådana öfninvgar företagar, görer mödan angenäm. Afven vid de friare skrifnvirgarne, då isynnerhet fel i satsernas byggnad och kommateringen ifrågakomma, kan derna metod i någon mån med fördel användag, ehuru läraren patnrligtvis då i ännu högre grad än eljest måste kontrollera de rättelser, eleverna sjelfve företagit. En icke ovigtig plats intaga dessutom de diskussionsöfningar, som hvarje vecka företsgas öfver ämnen, som lärjupgarne sjelfve föreglagit. Genom dessa öfvas de på en gång uti att tala språket klart, tävpka snabbt och åstadkomma en i möjligaste måtto logisk bevisning. Till slut må äfven omnämnag, huru språkundervisningen behagligt kryddas genom de timmar, som hvarje qväll egnas åt gemen. sam läsning af lättare slag. Vid dessa timmar omvexlas med natuivetenskapliga och sköpliterära verk. På tådons timmar stifteg pekantskap såväl med Berzelius, Berlin, BjörMycket gerna. Ja tror det blir