Aftonbladet – 28 december 1870, sida 2

ligger en sällhet i den lyckliga kärleken, son torde kunna jemföras med känslan af ati hafva honnoit en god hamn, efter att läng varit kastad af och an på ett stormigt haf Mr Lovell förvånades sjelf öiver den värm som dref hans ljumma blod med större lif. lighet genom ådrorna; förändringen beha: gade honom och att just nu skiljas från Silvia var honom hjertligt motbjudande, detts så mycket mera, som det möte han lofvat var med mr Meredith, hvilken han alls icke kunde med, och dertill rörande ett! ämne sor han af bjertat afskydde att ens tänka på Hvarför hade den der odrägliga Charles Meredith skickat honom en så enständig begäran att han skulle möta honom på vägen blott för att prata om den der andra odräg. liga figuren, hans skurkaktiga svåger? Hade inte mr Lovell redan fått nog af bergolja oct monsieur de YEpine och Canada och hels smörjan? Han var en narr, som gifvit vikz för miss Grays böner och lofvat att gå, mer olyckan var, att han inte kunde säga ne till ett fruntimmer! Det låg verkligen en dylik svaghet i mi Lovells karakter. Han kunde icke neka det täcka könet en förnuftig begäran. När således den vackra Ada Gray, derom anmodad af sin kusin Charles Meredith, kom och bad om ett snart och hemligt samtal på en väg som, nästan aldrig besökt, skilde lady Johns egendom från slottets område, och hon mycket allvarsamt, men tillika mildt, tillade: Jag hoppas, mr Lovell, att pi har godheten uppfylla denna anhållan!s så strök mi Loveli sina polissonger och lofvade genast, tacksam i att sinne, för att den fagra budbärerskan icke hade fordrat något annat, än att han skulle möta Charles Meredith. Men det stod icke i Adas eller i någon qvinnas makt att minska det misshag mr Lovell kände för detta sammanträffande. Ledsnaden öfver att så hastigt skiljas från Silvia gkulle han kunna besegra, men fåfängt den ovilja han erfor för mr Meredith och hvilken dref honom att, så mycket möjligt var, undvika hans sällskap,